OS-febern tilltar

Det är knappast någon som har missat min stora entusiasm inför OS i Vancouver. Men jag tror inte att man riktigt kan förstå de känslor jag hyser för denna händelse om man inte själv upplever samma intresse och entusiasm. Det är något särskilt med att få se toppidrottare representera sitt fosterland och tävla mot de bästa från andra länder om ära och berömmelse. Jag blir så upprymd. Jag blir så glad.

Det är förstås speciellt ishockeyn jag ser fram emot. Inatt spelades de sista matcherna i NHL innan ligan tar en två veckors paus för OS. Nu börjar alltså alla de spelare som blivit uttagna till att spela i något landslag så småningom anlända i Vancouver och på något sätt känns det som om det är först nu som OS börjar på riktigt. Nu står alla andra maskinerier stilla; nu är det endast OS som gäller. Det är nu som det börjar gå upp för mig att det faktiskt är på riktigt. Det här har jag sett framemot, längtat efter, i fyra år. Nu händer det. Det känns overkligt för mig. Och det är just den här känslan som är så obeskrivlig och obegriplig. Det här är ett speciellt år på många sätt. Som sagt, så vet jag att ingen kan förstå detta som inte vet vad jag pratar om. Samtidigt vet jag också att jag inte är ensam med dessa tankar i denna stora värld. Jag kanske bara verkar speciellt tossig i min bekantskapskrets för att det inte finns någon annan som jag.

Finland spelar sin första match på onsdag kväll kl. 22 mot Vitryssland. Min lägenhet är öppen för den som inte har en TV, eller som inte vill sitta ensam. Men jag varnar er: när jag ser på ishockey så gör jag det på allvar! Den som inte förstår sig på mina fasoner får bara lov att acceptera att det finns många olika slags människor i vår Herres hage.