Suomi on uusi maailmanmestari!

Precis just nu. För ca. 20 sekunder sedan slog det in. När jag läste listan på IltaLehti som räknade upp världsmästarna i ishockey sedan 1990. Längst ner står det 2011 - Suomi.

Finland är världsmästare 2011. Guldet kom äntligen efter 16 års väntan. Och jag förstod det först nu när jag läste listan. Finland är med igen. Nu är det inte längre bara det där ena guldet 1995. Nu är det TVÅ. 1995 och 2011.

När jag vaknade imorse var det med en förväntan. Jag visste vad kvällen innebar. När jag såg på bronsmatchen och hur Tjeckien sakta men säkert säkrade sitt grepp om bronsmedaljen kände jag hur nerverna började göra sig till känna. Om 3h skulle det vara Lejonen, MINA Lejon, som jag såg i TV-rutan. Jag säger MINA Lejon, för liksom många andra av mina landsmän har jag passionerat följt med Finlands landskamper under flera års tid, och jag har omfamnat spelarna som mina bröder. Jag har fört statistik och följt med deras karriärer. Jag har glätts med deras segrar och sörjt med deras svåra och tunga förluster. Jag har brytt mig.

Att se den glädje, den innerliga, äkta glädje som Lejonen visade när guldmedaljen var deras, det var ofattbart. Jag unnar dem det så mycket. Som de kämpat under årens lopp och mött besvikelse. Som jag gråtit med dem. Jag minns ännu särskilt Teppo Numminens och Teemu Selännes tårfyllda intervjuer efter förlusten mot just Sverige i OS-finalen 2006. Och Lejonens allmänna uppsyn. O, vad jag led med dem. Och flera andra tunga förluster före och efter det.

Men idag kom äntligen revanschen. Idag kom det där efterlängtade första priset. Guldet. En ny generation tog hem segern. Ett nytt hopp. Ledda av min favorit-Björk.

Innan VM började och jag hörde att Mikko Koivu och Tuomo Ruutu äntligen klär på sig Lejon-tröjan i år igen - då kände jag att i år har vi chans till medalj efter två år av mindre tillfredsställande framgångar. Visst, Koivu och Ruutu är bara två spelar i ett 20+-manna lag. Men de har aldrig, ALDRIG kommit hem från ett mästerskap i landslagssammanhang utan en medalj kring halsen. Jag repeterar: ALDRIG. Som den stora M.Koivu-fantast jag är vet jag vad han går för och vilken typ han är. Han är en ledare. Han hatar att förlora. Han ger aldrig upp. Och Ruutu är hans trogna bundsförvant. Tillsammans är de ett ledande team. Och Koivu blev Lejonens Captain 'C'. Och Ruutu fick ett 'A'. Jag kände alltså att potentialen fanns. Hoppet fanns.

Under turneringens gång gick det opp och ner. Lejonens spel skakade många gånger. De låg under ett flertal gånger. MEN. Men de gav aldrig upp. De vände igen från förluster och vann, och det är vi finländare nog inte så vana vid. Av de ynka nio matcherna som Finland spelade under årets VM gick de som förlorare ur endast en. Mot Tjeckien. Som vann alla sina matcher utom en - den mot Sverige i semifinal.

Jag är inte rädd för att erkänna att jag ibland tvivlade att det här skulle gå ända fram. Jag tvivlade, det gjorde jag. Men det gjorde inte Lejonen. Nej, det gjorde de inte. Och nu visade de vad det finska Lejonet kan göra. De hade sisu, de hade is i hatten, de hade det som krävdes för att idag ge det finska folket den folkfest det längtat efter under många, långa år.

Samtidigt har jag vid flera tillfällen känt att just det här laget, det här finska laget, var lite speciellt. Det var lite annorlunda än tidigare finska VM- och OS-lag. Där fanns nånting som gav mig hopp. Där fanns en självsäkerhet som jag inte känt av på samma sätt tidigare. Där fanns en "ge-aldrig-upp"-känsla. En såndär som jag väldigt mycket förknippar med kaptenen. Därför är jag inte förvånad att Jukka Jalonen sa att det här var Mikko Koivus lag i intervjun efter segern. Jag menar inte att det här guldet är en enda spelares förtjänst. Nej, det är just det det inte är. Finlands styrka är deras lagspel. Lejonen spelade som ett sammansvetsat lag, till skillnad från ryssarna. Och i ett lag ingår ledare. Och duktiga spelare med olika styrkor. Det behövdes en Mikael Granlund, en Tuomo Ruutu, en Leo Komarov, en Janne Niskala, en Janne Pesonen, en Jarkko Immonen, en Mikko Koivu, en Jukka Jalonen, en Petri Vehanen... osv. Jag kunde räkna upp alla individer involverade i Finlands lag, men jag tror att poängen blev klar.

I en final där oro, nervositet och förtvivlan snabbt utbyttes mot glädje, hopp och förväntan satt ingen av oss stilla i kisastudion hemma hos mig. När målen började ramla in en efter den andra och guldmedaljen mer och mer säkrades i Lejonens grepp så kändes det nästan overkligt. Kan det faktiskt vara sant? Håller faktiskt Finland på att bli världsmästare igen efter 16 år? Efter alla besvikelser på vägen? Är det faktiskt på riktigt det här jag ser?

Men det är på riktigt. Det kände jag första gången när jag såg Mikko Koivu i ett glädjerus jubla efter Mika Pyöräläs 5-1 mål. Han var så glad. Han visste att nu kan det bara gå åt ett håll. Och att sedan se hans och resten av laget glädje efter matchen. När medaljerna delades ut. När Koivu hämtade vinnarbucklan. "Kundi", som den tydligen heter. Istället för att se tårar av sorg och besvikelse i Lejonens ögon såg jag tårar av glädje. Det unnar jag dem. Det skulle jag också ha unnat de finska ishockeylegenderna som så många gånger snuvats på detta ljuvligaste av pris. Men nu är det en ny generation som tagit över. Och det med stor framgång. Vi går en ny ishockeyframtid till mötes. Det här är spännande.

Nu får vi sluta klänga oss fast vid den där segern 1995. Nu har vi guld 2011! Jag hoppas att våra tappra Lejon ska få se hur mycket det finska folket uppskattar deras modiga och fina spel. Imorgon (idag) tas de emot som hjältar. Det förtjänar de för det som de gett oss idag. Den glädjen som jag såg idag ute på stan i Åbo. Och som setts runtom i landet. De förtjänar vårt tack. Tack för allt!

Vet ni vad? Finland är världsmästare i ishockey 2011. SUOMI ON UUSI MAAILMANMESTARI!

På sant!

(Det här blev långt, men det fanns mycket som behövde komma ut.)