På hjärtat...

The Tale of the Evil Knees, Part II: En upplyftande dag

2011-10-18T14:01:00.002+03:00

Idag har jag fått veta att allt jag gör är fel. Jag går fel, jag står fel, jag knäböjer fel... och jag har inga muskler i benen. Det är efter såna här dagar man antingen skrattar eller gråter. Jag valde det senare.

The Tale of the Evil Knees

2011-10-11T15:20:00.002+03:00

Onda knän. Jag skulle nästan vilja använda termen i den engelskabemärkelsen, för jag börjar snart tro att mina knän är just evil.Att ha ont i knäna är ingen ny erfarenhet för mig. Jag har upplevt dettidigare, och fått behandling för det, vilket har lett till att jag inte haftproblem med dem i över ett år. Men välmående varar sällan för alltid.

Det var i torsdags på väg hem från min sista föreläsning irel.vet. som jag märkte att något inte stod rätt till med vänstra knäet. Detvärkte och ett tag gav knäet efter, vek sig, och det skar till i muskelnvänstra höften - enligt min kiropraktor är det ett tydligt tecken på att knäetär ur led. Det är inte sådär drastiskt att man inte kan gå på den, utan den ärhelt enkelt inte riktigt på plats. När det händer, så smärtar det också imuskeln som går från knäet till höften, och i värsta fall kan det orsaka endominoeffekt som sprider sig till resten av kroppen. Detta har nu påbörjats,tror jag. Senare märkte jag nämligen också att högra knäet börjat krånglapå samma sätt. Och inatt innan jag somnade hade jag smärtor i de nedreryggmusklerna just ovanför rumpan. I'm falling apart. Det här kan varabegynnelsen till the return of alla ryggproblem jag varit utan i över etthalvår. Hoppas inte.

Anyway, igår åkte jag till apoteket på Nummisbacken (superbraapotek med svensk service) och köpte ett knästöd. Jag var tvungen att göra dettvå gånger, för första gången tog jag en för liten storlek. Detta knästöd harjag använt idag på förmiddagen. Det som är nytt är att jag idag har haft denvärsta värken nånsin i mitt vänstra knä. Det ledde till att jag nu har ringttill Studenthälsan, som lovade låta en fysioterapeut ringa upp mig senare underdagen. Denna fysioterapeut har ringt upp, jag redogjorde för mina besvär, och voila! Nu har jag tid till enfysioterapeut om en vecka kl. 12. Får leva på värkmedicin tills dess.

I vanliga fall skulle jag ha åkt hem till mor och far, och därbesökt en tant som förstår sig på mina besvär, men jag har inget hembesökinplanerat innan vecka 45, så då måste man göra det bästa av situationen ochförsöka med Studenthälsan. Om de nu kan hjälpa.

Bra dag

2011-10-09T21:07:00.000+03:00

Ibland blir man bara så glad att man kan få ha det så här bra. Idag har jag åter en gång fått tänka över hur bra jag har det.

Jag har fått vara på gudstjänst på mitt eget modersmål.
Jag har fått vara med och köpa, laga och äta lunch tillsammans med många av mina goda vänner.
Jag har fått lära en kompis att sticka, och samtidigt fått njuta av en lugn, skön vilodag.
Jag har fått sitta och fnissa åt roliga djurvideoklipp på YouTube tillsammans med vänner.
Jag har fått komma hem till en trygg lägenhet där jag trivs bra.
Jag har fått prata med en jag tycker om.

Gud är god!

En besynnerlig lördag

2011-10-08T19:49:00.004+03:00

Denna nådens lördag begynte i arla morgonstund. (konstpaus för att beundra den magnifika starten) Jag styrde min trogna, mossgröna springare mot östligare längdgrader tills jag befann mig vid en plats kallad Nummela. Där lokaliserade jag stormarknaden Prisma för att inhandla diverse garnnystan som ännu fattades mig. Summan blev 5 nystan i 3 olika färger.

När klockan närmat sig en passande tidpunkt som ger uttryck för att inte vara nördigt tidig, men ej heller slarvigt sent, fortsatte jag den sista korta sträckan ut i urskogarna tills jag nådde ett gammalt, rött... torp, i brist på bättre ord. Väl där tillbringade jag en angenäm dag tillsammans med folk av alla åldrar, främst äldre än jag själv. Tre tal ålyssnades, tre kaffekoppar insöps och en matportion intogs.

Sedan placerade jag mig åter i sittande läge i min ädla, gröna springare och styrde kosan hemåt till den egentliga hufvudstaden i ett virrvarr av regn och sol. Även en dubbel regnbåge observerades i springarens backspegel.

Nu sitter jag här i mitt hem i allsköns ro, och finner mig själv innehava en egendomlig sinnesstämning. Men så är det ju också lördag.

Fredag - Försovning, Finstädning, inFörskaffning och Fotboll

2011-10-08T00:23:00.000+03:00

(Jag är såå bra på det här med rubriker...)

Klockan har passerat dygnsstrecket, men jag kan inte vara utan ett inlägg också idag, så here we go!

Dagen har varit... intensivt effektiv. Vaknade för sent (snoozade över en timme efter min planerade uppstigningstid), och satte ganska snart iväg till Kuppis CM för lite veckoshopping. Sen stod städning på schemat. Kämppisen och jag hade delat upp uppgifterna så jag behövde bara dammsuga och plocka upp efter mig. Efter det åkte S och jag till Vapaa Valinta i Mylly, för det är en av de bästa ställena i stan att köpa garn till någotsånär skapligt pris. Fyra nystan och en virknål senare satt jag igen i bilen med destination: Lilla Tavastgatan. Det var då jag insåg att jag egentligen inte alls köpt de garnnystan jag desperat behöver för mitt nuvarande projekt, och inte kunde jag heller påbörja det nya projektet, eftersom det visade sig att det garn jag inbillat mig att fanns i min ägo inte existerade. Så nu sitter jag här sysslolös, och det är så hemskt. Det kliar så i fingrarna. Måste avlägga ett nytt besök på VV snarast möjligt.

Till kvällen fick jag besök av I och R, som ville använda sig av teven för kvällens Finland-Sverige match i EM-kvalet. Matchen slutade 2-1 till Sverige, men Finland spelade överraskande bra och hade en uppfriskande attityd. Den nya generationen av finländska landslag ser ut att ha en helt annan mentalitet än de äldre. Matchen är inte avgjord fastän man ligger under med några mål - man fortsätter kämpa och fixa fram målchanser. Så var det ju också i senaste ishockey-VM (vars slutresultat jag knappast behöver , och definitivt inte borde vara tvingad att, nämna). Av de nio matcher som Finland spelade inledde de sex i underläge med minst ett mål, men kämpade upp sig till vinst VARJE GÅNG. Det är en ny form av kämparglöd i den finska sporten, som vi inte är vana vid att se. I like it. A LOT!

Aaanyways, ska hålla mig kort idag, för imorgon blir det en liten roadtrip direkt från morgon. Riktning är H:fors, men jag tar av lite tidigare och stannar nånstans i Nummelas urskogar. Nu dags för lite How I Met Your Mother och sen sleep!

Going with the flow

2011-10-06T16:04:00.001+03:00

Man ska inte sluta när man har kommit igång, eller hur? Så jag fortsätter att uppdatera så länge jag har ork, trots att jag inte tycker att jag har så mycket vettigt att skriva om.

När man skriver ett blogginlägg vill man oftast att det ska vara vettigt, semi-intressant, ha en något så när OK-standard samt en gnutta humor. Man ska kanske också undvika att gå in på alldeles för vardagliga ämnen, såsom vädret, eftersom det tenderar visa att man egentligen inte har något annat att dela med sig av. Därför vill jag berätta att Åbo har vi inte haft något väder alls idag, det bara regnar och blåser --> Standard-Åbo.

För tillfället pågår Hullut Päivät, eller Galna Dagar, på Stockmann, men jag tar avstånd från den galenskapen av princip. Jag har inbillat mig att Stockmann överlag har priser som överskrider min studerande-ekonomi och att man nu på Galna Dagar propagerar att priserna är nedsatta, fast de i själva verket bara är nedsatta till det normalpris jag vanligtvis ändå inte skulle ha råd med. Visst kan det finnas något som på riktig är jättebilligt, men det är isåfall bara i syftet att förstärka illusionen att ALLT är nedsatt. Kanhända har jag fel, men eftersom jag hursomhelst inte trivs med att gå omkring i affärer och knuffas omkring av folk från alla håll, så tror jag detta skulle vara en mardröm. Kom ihåg att jag är van med prisklassen man får vid affärer som Halpa-Halli!

Min tid på religionsvetenskapsföreläsningar är förbi från och med idag. Föreläsningarna fortsätter i några veckor till, men jag kommer inte att närvara. Jag har fått nog. Istället läser jag de tre böckerna och tenterar dem.

Punkt slut.

Ps. Den här måste vara en av de bästa uppfinningarna EVER:

Head Massager

Och utlandsstudiegrubblerierna fortsätter...

2011-10-05T15:48:00.001+03:00

Enda sedan avsparken av utlandsstudietankarna igår har det varit något som fyllt min hjärna så gott som konstant. Idag var jag på ett infotillfälle för utlandsstudier i Nordamerika och ISEP, dvs. International Student Exchange Programs, som bl.a. ansvarar för utbytesstudier i USA. Informationen vi fick gick i snabb takt och var smått osammanhängande, men jag tror jag fick klarhet i en sak: deadline för ansökan om studier utomlands för vårterminen 2013 är den 16:e mars 2012.

Nu borde jag börja kolla igenom alla alternativ som finns och bestämma mig för vart jag skulle kunna tänka mig att fara. Eftersom det inte finns någon garanti för att jag kommer in någonstans, så undrar jag om inte den bästa taktiken vore att helt enkelt lista upp alternativen: a) universtitet jag gärna skulle åka till, b) universitet jag inte har något emot att åka till, och c) aldrig i livet att jag åker dit (!).

Det som gör mig glad under allt det här är att jag har en partner in crime i Fia, som jag gärna skulle åka tillsammans med någonstans. Tyvärr vet vi bara inte hur stora våra chanser är att lyckas ta oss till samma ställe. Det måste ännu utredas.

Att jag är inställd på USA är ganska klart, och Kanada i andra hand. Jag har absolut inget emot the British Isles eller Down Under, men USA tilltalar mest, och p.g.a. att jag studerar det jag gör har jag unika chanser att ta mig dit på en betydligt mindre kostnad. Den möjligheten kan jag bara inte motstå. Dessutom har ett besök till the U.S. alltid varit en dröm, så varför inte förverkliga den nu när jag har chansen. Samtidigt är det skrämmande och jobbigt att tänka på hur långt borta man faktiskt åker och för hur lång tid. Jag är lite för "mamis" för att det ska vara hälsosamt. Oh, well... man måste växa upp nån gång.

En vanlig tisdag

2011-10-04T16:21:00.000+03:00

Vad händer när klockan är mellan 01 och 02 natten mellan måndag och tisdag, man ska vara vaken kl. 7 nästa dag, och man är så pigg att man omöjligt kan få sömn? Jo, då gräver man fram Norton Anthology of American Literature, Volume C - The Sixth Edition ur bokhyllan, öppnar det första uppslaget och börjar läsa. Jag börjar allvarligt bli orolig för min mentala hälsa... Dessutom var jag farligt nära att försova mig dagen efter.

Idag har jag varit på engelskans informationstillfälle för utbytesstudier inför nästa år. Mina planer har gått ut på att försöka få det gjort våren 2013, och de planerna står kvar, men jag vet inte vart jag ska söka mig ännu. Väldigt förvirrande och smått stressande också. Det att många av mina studiekompisar för tillfället befinner sig overseas åt olika väderstreck gör saken mera lockande, men det är också skrämmande. Jag tycker resor är spännande, men det känns samtidigt lite otryggt.

Latinet går framåt i rask takt. Vi har hunnit ha ett ordprov och nästa vecka är det dags för ett delprov. Jag går samtidigt grundkursen i religionsvetenskap, men den kursen ger mig absolut ingenting. Bara en massa flummande. Men HF är ju the residence of flum.

Tillbaka i Åbo

2011-09-04T21:53:00.000+03:00

Även om det senaste inlägget var av stor betydelse och klass, så kanske det ändå vore dags att byta ut det mot ett nytt. Det har trots allt förflutit fyra månader sedan dess.

Hösten har anlänt, vilket innebär att jag förflyttat mig från de sälla hemtrakterna i Terjärv till studiestaden i söder igen. Studierna inleds officiellt på tisdag vid den omänskliga tiden 8:30 med Latin och Religionsvetenskap. Ska bli spännande att lära sig ett annat klassiskt språk som gett ursprung till så många andra språk. Och att man dessutom gör det någotsånär grundligt i och med att kursen går hela hösten. Hösten kommer också att präglas av min strävan att få klart kandidatavhandlingen innan julen. Av olika orsaker blev det på hälft senaste vår och sommaren gick inte heller enligt planen, så då får jag ta nya tag under hösten. Hoppas det funkar!

På många sätt är det skönt att vara tillbaka i Åbo, för att leva och bo självständigt igen, men jag måste erkänna att jag samtidigt saknar hemmets trygghet. Man uppskattar det på ett helt annat sätt när man inte bor hemma mera. Lyckligtvis slutar man aldrig att vara någons barn och föräldrarna finns på ett telefonsamtals avstånd. Tur är väl det.

Suomi on uusi maailmanmestari!

2011-05-16T05:34:00.001+03:00

Precis just nu. För ca. 20 sekunder sedan slog det in. När jag läste listan på IltaLehti som räknade upp världsmästarna i ishockey sedan 1990. Längst ner står det 2011 - Suomi.

Finland är världsmästare 2011. Guldet kom äntligen efter 16 års väntan. Och jag förstod det först nu när jag läste listan. Finland är med igen. Nu är det inte längre bara det där ena guldet 1995. Nu är det TVÅ. 1995 och 2011.

När jag vaknade imorse var det med en förväntan. Jag visste vad kvällen innebar. När jag såg på bronsmatchen och hur Tjeckien sakta men säkert säkrade sitt grepp om bronsmedaljen kände jag hur nerverna började göra sig till känna. Om 3h skulle det vara Lejonen, MINA Lejon, som jag såg i TV-rutan. Jag säger MINA Lejon, för liksom många andra av mina landsmän har jag passionerat följt med Finlands landskamper under flera års tid, och jag har omfamnat spelarna som mina bröder. Jag har fört statistik och följt med deras karriärer. Jag har glätts med deras segrar och sörjt med deras svåra och tunga förluster. Jag har brytt mig.

Att se den glädje, den innerliga, äkta glädje som Lejonen visade när guldmedaljen var deras, det var ofattbart. Jag unnar dem det så mycket. Som de kämpat under årens lopp och mött besvikelse. Som jag gråtit med dem. Jag minns ännu särskilt Teppo Numminens och Teemu Selännes tårfyllda intervjuer efter förlusten mot just Sverige i OS-finalen 2006. Och Lejonens allmänna uppsyn. O, vad jag led med dem. Och flera andra tunga förluster före och efter det.

Men idag kom äntligen revanschen. Idag kom det där efterlängtade första priset. Guldet. En ny generation tog hem segern. Ett nytt hopp. Ledda av min favorit-Björk.

Innan VM började och jag hörde att Mikko Koivu och Tuomo Ruutu äntligen klär på sig Lejon-tröjan i år igen - då kände jag att i år har vi chans till medalj efter två år av mindre tillfredsställande framgångar. Visst, Koivu och Ruutu är bara två spelar i ett 20+-manna lag. Men de har aldrig, ALDRIG kommit hem från ett mästerskap i landslagssammanhang utan en medalj kring halsen. Jag repeterar: ALDRIG. Som den stora M.Koivu-fantast jag är vet jag vad han går för och vilken typ han är. Han är en ledare. Han hatar att förlora. Han ger aldrig upp. Och Ruutu är hans trogna bundsförvant. Tillsammans är de ett ledande team. Och Koivu blev Lejonens Captain 'C'. Och Ruutu fick ett 'A'. Jag kände alltså att potentialen fanns. Hoppet fanns.

Under turneringens gång gick det opp och ner. Lejonens spel skakade många gånger. De låg under ett flertal gånger. MEN. Men de gav aldrig upp. De vände igen från förluster och vann, och det är vi finländare nog inte så vana vid. Av de ynka nio matcherna som Finland spelade under årets VM gick de som förlorare ur endast en. Mot Tjeckien. Som vann alla sina matcher utom en - den mot Sverige i semifinal.

Jag är inte rädd för att erkänna att jag ibland tvivlade att det här skulle gå ända fram. Jag tvivlade, det gjorde jag. Men det gjorde inte Lejonen. Nej, det gjorde de inte. Och nu visade de vad det finska Lejonet kan göra. De hade sisu, de hade is i hatten, de hade det som krävdes för att idag ge det finska folket den folkfest det längtat efter under många, långa år.

Samtidigt har jag vid flera tillfällen känt att just det här laget, det här finska laget, var lite speciellt. Det var lite annorlunda än tidigare finska VM- och OS-lag. Där fanns nånting som gav mig hopp. Där fanns en självsäkerhet som jag inte känt av på samma sätt tidigare. Där fanns en "ge-aldrig-upp"-känsla. En såndär som jag väldigt mycket förknippar med kaptenen. Därför är jag inte förvånad att Jukka Jalonen sa att det här var Mikko Koivus lag i intervjun efter segern. Jag menar inte att det här guldet är en enda spelares förtjänst. Nej, det är just det det inte är. Finlands styrka är deras lagspel. Lejonen spelade som ett sammansvetsat lag, till skillnad från ryssarna. Och i ett lag ingår ledare. Och duktiga spelare med olika styrkor. Det behövdes en Mikael Granlund, en Tuomo Ruutu, en Leo Komarov, en Janne Niskala, en Janne Pesonen, en Jarkko Immonen, en Mikko Koivu, en Jukka Jalonen, en Petri Vehanen... osv. Jag kunde räkna upp alla individer involverade i Finlands lag, men jag tror att poängen blev klar.

I en final där oro, nervositet och förtvivlan snabbt utbyttes mot glädje, hopp och förväntan satt ingen av oss stilla i kisastudion hemma hos mig. När målen började ramla in en efter den andra och guldmedaljen mer och mer säkrades i Lejonens grepp så kändes det nästan overkligt. Kan det faktiskt vara sant? Håller faktiskt Finland på att bli världsmästare igen efter 16 år? Efter alla besvikelser på vägen? Är det faktiskt på riktigt det här jag ser?

Men det är på riktigt. Det kände jag första gången när jag såg Mikko Koivu i ett glädjerus jubla efter Mika Pyöräläs 5-1 mål. Han var så glad. Han visste att nu kan det bara gå åt ett håll. Och att sedan se hans och resten av laget glädje efter matchen. När medaljerna delades ut. När Koivu hämtade vinnarbucklan. "Kundi", som den tydligen heter. Istället för att se tårar av sorg och besvikelse i Lejonens ögon såg jag tårar av glädje. Det unnar jag dem. Det skulle jag också ha unnat de finska ishockeylegenderna som så många gånger snuvats på detta ljuvligaste av pris. Men nu är det en ny generation som tagit över. Och det med stor framgång. Vi går en ny ishockeyframtid till mötes. Det här är spännande.

Nu får vi sluta klänga oss fast vid den där segern 1995. Nu har vi guld 2011! Jag hoppas att våra tappra Lejon ska få se hur mycket det finska folket uppskattar deras modiga och fina spel. Imorgon (idag) tas de emot som hjältar. Det förtjänar de för det som de gett oss idag. Den glädjen som jag såg idag ute på stan i Åbo. Och som setts runtom i landet. De förtjänar vårt tack. Tack för allt!

Vet ni vad? Finland är världsmästare i ishockey 2011. SUOMI ON UUSI MAAILMANMESTARI!

På sant!

(Det här blev långt, men det fanns mycket som behövde komma ut.)

I Check Movies

2011-03-29T22:54:00.000+03:00

Introducerades av rumskompisen för webbsidan ICheckMovies för en dryg månad sedan. Jag hade helt missat den (kanske var jag den enda?). Som den filmälskare jag är så tyckte jag att det var en spännande sida. Man kan "checka" av de filmer man sett och på så sätt hålla koll på hur många man hunnit se hittills. Här är länken: http://www.icheckmovies.com/. Check it out for yourself! Kanske får även du lust att göra ett konto åt dig.

I check movies. Do you?

Sionsharpa, må du härligt klinga!

2011-03-29T11:41:00.001+03:00

Sionsharpan är och förhoppningsvis skall alltid vara mig mycket kär. Det är inte bara en gång jag har fått fly till dess texter, eftersom där finns sånger för alla tillfällen och situationer. Texterna ger tröst, hopp och frid. Jag likställer inte denna sångbok med den heliga Skrift, men Sionsharpan är inspirerad av den och av utövningen av vår tro. I dess texter gestaltas mycket av det som en kristen möter i vardagen och i praktiken. SH är bibliskt förankrad. Den sätter ord på vad som kan oroa, bekymra eller glädja mig. Dessutom är melodierna underbara.

Idag har denna sång varit fin att starta dagen med:

Herrens nåd är var morgon ny,
varför skulle vi sörja?
Jordens skuggor, de snart skall fly,
må vår lovsång då börja!
Pris ske Gud, vi får hemåt ila!
Jesus följer oss trofast än idag,
bjuder här allt Guds välbehag
och där hemma sin vila.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och klagan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd uti agan:
nåd, ja nåd, hur han är den kläder,
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

De som gråter må vara då
såsom grät de alls icke,
de som fröjdas och ler också
såsom gladdes de icke!
Herren kommer, hans dag är nära,
må vi bida den längtansfullt i tron,
höja redan vår lovsångston:
Honom, honom ske ära!

//Sionsharpan 472
T: Lina Sandell
M: Oscar Ahnfelt

Sionsharpa, må du härligt klinga

redan här i fångenskapens land!

Må vid dina toner anden svinga

sig i salig flykt mot hemmets strand!

Främlingskapet är så rikt på smärta,

rikt på oro, strider, kval och tvång.
Sionsharpa, ett bedrövat hjärta
må du trösta med din hemlandssång!

Fettisbullar!

2011-02-13T16:54:00.000+02:00

Jag har fått vinkar, eller rättare sagt påtryckningar, om att jag borde ta och uppdatera bloggen nångång (!), så jag kan väl ta tillfälle och göra det denna vilodagseftermiddag. Mycket pågår i mitt liv, men jag har varken känt inspiration att blogga eller att dela med mig av mitt liv så öppet. Därför har det varit stillastående här ett bra tag. Men nu är jag inspirerad och glad eftersom jag gett mig in på ett försök att tillverka fastlagsbullar.

Fastlagsbullar är något av de bästa jag vet. Jag är ingen sötsugen person, det har jag aldrig varit. Det finns få bakverk som jag verkligen tycker om, och de skulle nästan rymmas på den enda handens fingrar (t.ex. kladdkaka och cheesecake - mmm!). Hursomhelst är fastlagsbullarna ett av dem.

Vi börjar ju gå mot vårtider och det betyder att fastlagstisdagen nalkas. Bullarna har varit i synlig cirkulering ett tag redan, men jag har inte förmått mig att smaka en ännu. Fast oh, hur många gånger har inte mina tankar hunnit fly iväg till den fantastiskt goda, gräddfyllda bullen och snålvattnet samlats... Så nu tog jag tag i saken efter en plötslig snilleblixt senaste natt. Degen jäser för tillfället så vi får se vad det ska bli av den. Jag väntar med spänning!

Shakespeare's Sonnet 116

2010-10-23T19:57:00.001+03:00

Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no! it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come:
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
If this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.

En riktig klassiker, och en av mina absoluta favoriter. Så vackert, så vackert. Det som jag tycker är den vackraste delen är boldat.

Snart...

2010-10-04T16:25:00.001+03:00

Det blev ingen Wild-tröja. Försäljaren ringde för en vecka sedan för att meddela att tröjorna var slut i hela Norden (!). Märkligt, med tanke på att jag sett precis sådana vid Intersport, senast idag... Nåja, no harm done. Den här är min nu!

Och den här!

På fredag är det äntligen dags.

Många 'firsts' under en och samma dag

2010-09-26T01:45:00.001+03:00

Denna dag har spenderats i vänskapens tecken på stan. Men inte i centrum, utan i en förort. Det får heta "stan" iallafall.

Jag har närt en dröm under en längre tid de senaste åren, och den drömmen har förstärkts ju fortare oktober närmar sig. Idag tog jag det stora steget att gå in i en sportaffär och nervöst fråga: "Säljer ni Mikko Koivus spelartröja här?" Svaret blev "De är slut." [klistra in sorgset gny här]

Men jag var inte modfälld utan frågade då "Kommer ni att få fler?" Resultatet blev att jag förhoppningsvis får vara ägare till en grön tröja inom 2 veckor, I TID till 8 oktober. Jag hoppas, hoppas, hoppas. Försäljaren trodde att den skulle hinna.

Senare tittade vi in i en annan sportaffär, och vad tror ni att möter min blick där, om inte just en sådan tröja som jag precis hade beställt! Dock 40€ dyrare, så jag torde ha gjort ett kap så länge som den hinner fram i tid. Men för första gången såg jag en riktig in real life och kunde hålla i den. Jag är patetiskt fanatisk, jag vet. Och på samma ställning hängde dessutom lejontröjor. Snacka om att ha haft en drömdag ishockeymässigt.

Idag har jag också äntligen tagit ett nytt steg in i vuxenvärlden. Ett steg som de flesta tjejer gör i lågstadie- eller högstadieåldern. Jag har helt enkelt aldrig känt ett behov av att göra det, men idag tog jag ett spontant och impulsivt beslut, sporrad av att mina kompanjoner hade ett liknande ärende. Låter jag mystisk, så är det med avsikt.

Köpte nya filmer också. Filmsamlingen växer sakta men säkert.

Upp å ner å upp igen...

2010-09-19T23:12:00.000+03:00

Det där med att köra upp och ner, från söder till norr, varje veckoslut är inget nytt för mig. Faktum är att den här hösten långt börjat på samma sätt som för ett år sedan. Då åkte jag upp till Österbotten sex veckoslut i rad. I år har det blivit tre hittills. Men nu är jag verkligen less på det. Jag orkar inte mera. Därför kommer nästa helg att vara den första helgen jag är här i Åbo nu i höst. Tyvärr missar jag ett förlovningskalas, men det kan inte hjälpas. Jag orkar helt enkelt inte resa iväg mera. Det finns en gräns, och den gränsen kommer tydligen fortare på i år än förra året.

Så vad har dragit mig upp den här helgen då? Jo, det vad SLEF:s Medarbetardagar på Klippan. Dit är alla inbjudna som sitter i styrelsen, är anställda (hel- el. deltid) är ordförande för diverse råd eller liknande, samt alla dessas familjer. I år var jag med för andra gången i egenskap av sommararbetare. Under dessa dagar går vi alla igenom sommaren som varit och behandlar eventuella aktuella saker. Dessutom ingår bibelstudier, andakter, diskussion, sång och en liten utflykt, i år till det arktiska muséet Nanoq i Jakobstad.

Det var intressant, roligt och lärorikt att vara med. Dagarna är viktiga för kommunikationen och informationsflödet. Dessutom hann de av oss som sjunger i Evangelicum dra igenom Påskpassionen i sin helhet en gång. Alla fyra stämmor var representerade, vilket kanske inte alltid är så vanligt. Nu är jag bara trött...

Välsignade kyrkhelg, vi ses nästa år igen!

2010-09-14T17:15:00.000+03:00

Jag hade den stora glädjen att få vara med på den tredje Kyrkhelgen som ordnats i Karleby senaste helg, och som vanligt överskred den alla mina förväntningar. Det här var andra gången som jag deltog i hela helgens program. De två tidigare åren har kyrkhelgen ordnats i Sockenkyrkan i utkanten av stan, men förra året var det tydligt att kyrkobyggnaden inte hade tillräckligt med sittplatser för alla dem som ville vara med särskilt på lördagens festkväll. Därför hade helgen i år flyttats in i centrum till Stadskyrkan och det intilliggande församlingscentret.

Vi var många som med spänd förväntan steg in i kyrkan på fredagkväll, för att delta i kvällsmötet och uppslutningen då var stor. Kyrkoherden i Karleby svenska församling, Peter Kankkonen, stod för välkomstorden och där ingick också ett kort och minnesvärt videoklipp från när Bo Giertz en gång i tiden besökte Österbotten. Två svenskar, Stefan Aro och huvudtalaren Bo Brander, stod för undervisningen den kvällen och Gospelkören stod för musiken. Kvällen var lyckad.

På lördag dök vi upp i Karleby lagom till, eller något försenat i ärlighetens namn, till bibelstudiet, som hölls av Henrik Perret. Näst på programmet stod parallellprogrammet, och jag valde att stanna kvar i kyrkan för att lyssna på Bo Brander, som talade under temat "Den brinnande ugnen". Det var så bra! Precis det som jag och många andra behövde, eller borde behöva, höra just nu. Alla bibelstudier, festkvällar, seminarier och parallellprogram bandades in, och finns att köpa enskilt eller i CD-boxar i efterhand. Jag var så tagen av den undervisning som Brander höll den dagen att jag köpte inspelningen. På eftermiddagen bjöds det också på en hel rad intressanta seminarier.

Mot kvällen var det dags för oss ungdomar i Evangelicum att öva, eftersom vi skulle medverka i festkvällen. Och oj, vilken festkväll det blev. I Stadskyrkan finns det rum för 1200 personer, och vad jag hört ska deltagarantalet den kvällen ha rört sig kring just det antalet. Kyrkan var proppfull och stämningen på topp. Per "Pilde" Stenberg och Bo Brander stod för undervisningen och Evangelicum samt ungdomskören Laudate Eum för sånginsatsen. Jag njöt.

Senare kl. 22 hölls ännu ett ungdomsmöte i kyrkan där Leif Nummela undervisade och de två ovannämnda körerna framförde tre sånger vardera. Kvällen fortsatte sedan i lovsång och förbön. Ungefär 350 ungdomar ska ha varit närvarande.

På söndag lyssnade vi på Stig-Olof Fernströms undervisning och sedan var det dags för den avslutande festhögmässan. Bo Brander predikade, Peter Kankkonen och Per Stenberg var liturger och Paletten och KU:s blåsorkester medverksade med sång. Efteråt fick vi äta middag och sen var det dags för oss åbobor att styra kosan söderut.

Hur ska man sammanfatta en sådan här helg? Det går inte att beskriva det med ord, man måste nog själv uppleva det för att kunna förstå, men jag kan alltid försöka på mitt banala sätt. Jag är ganska bortskämd med läger och helger där man får samlas kring Guds ord och i Jesu namn och ta del av härlig, biblisk undervisning, men den här helgen smäller nog väldigt nära toppen av dessa helger. Att dessutom lägga till den fina känsla av att få samlas med trossyskon över samfundsgränserna och upptäcka att vi är så många som faktiskt vill bevara den traditionella bibelsynen och hålla fast vid Bibeln lägger bara mera till upplevelsen av en ordentlig kyrkhelg. Jag har vetat om att det finns andra där ute som har samma övertygelser, men jag har inte sett dem. Förrän kyrkhelgen började ordnas. Och i år var det mera uppenbart än någonsin tidigare. Var hälsade, alla systrar och bröder! Hoppas vi snart ses igen.

Det är många som säger att de aldrig hört talas om kyrkhelgen tidigare, men skulle de ha vetat, så skulle de också ha kommit. Jag förstår inte riktigt detta argument, för hur kan då jag ha vetat om att helgen ordnats alla tre år och varit med om alla (första året bara en dag), om inte budet nått fram? Ibland får man ingen inbjudan öga mot öga. Man kan inte förvänta sig att bli dragen dit. Ibland måste man göra något själv också. Som Leif Nummela sa på ungdomsmötet: det går inte att stå och säga att "ingen har sökt mig". Vill du äta, måste du se till att få tag i mat! Och i helgen fick jag äta mig proppmätt, men jag vill fortfarande bara ha mera! Låter jag hård nu? Kanske ligger det naturliga orsaker bakom att man inte hört talas om kyrkhelgen, och isåfall ber jag om ursäkt. Nummela uppmanade också oss yngre att börja stå upp och bereda oss på att ta över, där de äldre nu står. Snart är det vår tur att driva framåt. Tur är att det egentligen bara handlar om att göra som det gamla talesättet säger: "Gud, styr tu, så peedar ja!"

Tusen tack till alla som praktiskt stått bakom helgen! Tack Gud!

Påsk-längtan redan i september

2010-09-05T22:30:00.001+03:00

Så har man landat i Åbo för att låta studielivet ta över igen. Imorgon är den dag då sommarlovet officiellt är slut för mig. Ja, sommarlovet! Jag har fortfarande närt inställningen att jag har sommarlov. Men imorgon är det slut. Eller egentligen inte, för jag är ledig imorgon, men på tisdag. Då är det verkligen slut. Finito. [Insert heavy sigh here]

Jag har fått spendera en jättefin helg i Vasa nu. Evangelicum har traditionsenligt haft terminens första körhelg, men vi gick inte enligt traditionen att öva in en ny repertoar för året. Iställer har vi ett större projekt på gång, som inte kommer att förverkligas förrän påsken 2011. Vi ska öva in en s.k. påskpassion, som går under namnet "7 dagar i Jerusalem", skriven av norrmannen Martin Alfsen. I helgen har vi snusat på en del av de 25 musikstycken som passionen består av och uppfattningen är att det kommer att bli utmanande och delvis t.o.m. svårt, men jätteskoj att få spendera året med detta. Vi blir tvungna att sätta in fler övninstillfällen än vanligt, men det kommer också att hänga en hel del på att man själv övar och lär in sig stämmor och text. Målet är att kunna detta utantill, alltså utan papper! Det är en stor utmaning för en kör som är van vid att få gömma sig bakom sin pappersbunt.

Oj, vad det ska bli kul!

Antibiotika och Åbo-längtan

2010-09-03T13:55:00.000+03:00

När man ligger hemma och vet att man inte är frisk, att sinnena inte är i fullt bruk, så blir det lätt att lusten att sitta och skriva vaknar till liv. Det var åtminstone vad som drabbade mig denna gråa och blåsiga fredag.

Jag har hunnit med rätt mycket redan idag. Tittade in på rådgivningen här i Terjärv i hopp om att få svar på om det är öroninflammation jag tampas med eller inte, men där kunde de inte hjälpa mig. Så jag fick vända mig till läkarmottagningen i Kronoby, dit jag fick tid, åkte iväg och fick snabb service. Det konstaterades att jag var fem före att få akut öroninflammation och jag ordinerades antibiotika. Jag har aldrig haft öroninflammation, så den senaste veckan har känts lite obehaglig. Att nu gå på en antibiotika-kur är jag inte heller så bekant med. Jag tror det är närmare 15 år sen sist.

Det är tråkigt att bli sjuk just nu eftersom körens första övningshelg är nu inkommande helg, och då vill man ju vara glad åt att få sjunga. Det kanske inte blir så mycket sång för mig nu, men jag vill gärna vara med iallafall. Man kan ju inte missa terminens första körhelg, särskilt inte när vi har ett stort projekt på gång i år.

Efter körhelgen kör vi ner till Åbo och då kan jag säga att studierna sätter igång på allvar. Jag var ner på en blixtvisit onsdag-torsdag och fick mersmak, men det roliga blev kortvarigt. Jag ser faktiskt framemot att få bli Åbobo igen. Vem skulle ha trott det?

Inledande praktik

2010-08-26T22:55:00.000+03:00

Det är pinsamt, pinsamt, pinsamt länge sedan jag senast uppdaterade, och det verkar som om det krävdes en stark vilja att inte gå och lägga sig när man borde som gjorde susen för att äntligen producera något här. För tillfället befinner jag mig i Vasa i I's mysiga bostad. Här har jag huserat i snart två veckor under tiden som den inledande praktiken i pedagogik framskrider. När jag inledde mina studier vid Åbo Akademi för två år sedan, så tvingades jag välja vilken linje jag skulle rikta in mig på i min utbildning, och det resulterade i att jag valde ämneslärarlinjen. Ett år av nätkurser i pedagogik samt ett år av ingen pedagogik alls, har lätt mig hit där jag är idag --> nästa skede på ämneslärarlinjen.

Under de senaste två veckorna har jag sprungit på föreläsningar, auskulterat (eller åhört) lektioner och, fr.o.m idag, hållit egna lektioner. Denna intensiva period tar slut på tisdag och sen börjar det så småningom bli dags att flytta ner till Åbo för att fortsätta studierna där. Hittills har veckorna varit väldigt lärorika och sporadiskt även inspirerande. Idag under den egna lektionen var det första gången på väldigt länge som jag faktiskt kände att jag kanske nog skulle kunna tänka mig att jobba som lärare iallafall. Det är nämligen något jag tvivlat på under en längre tid nu. Men inte är jag säker ännu. Det är åtminstone klart; jag har fortfarande väldigt mycket att lära, både vad gäller att vara en god lärare och när det kommer till mitt/mina undervisningsämne(n). Engelskan är ett underbart språk, men grammatik är nog en svag punkt för en sån som jag, som under hela skoltiden förlitade mig endast på mitt språköra, och jag klarade mig rätt så bra med det. (För referens: se studentresultatet.) Men som lärare måste jag kunna inte bara teorin bakom grammatiken, men också kunna lära ut det. Och det är inte enkelt.

Som tur är, är jag ju inte en lärare ännu, utan endast en studerande, så jag har en giltig orsak.

Husmusen har vaknat och knapprar i ett hörn. I. läser. Jag knapprar också, men med en helt annan betydelse. Imorgon ska jag och L. undervisa våra snälla gymnasieelever om placeringen av adverb i meningar. Det ni!

Gonatt

Glada vappen!

2010-05-01T01:07:00.000+03:00

Det är verkligen ett märkligt uttryck, om jag får säga det själv. Jag tänker dock inte linger on that, utan går raskt vidare till att berätta om min dag, medan jag väntar på att B., som ska sova här hos mig över helgen, så småningom ska dyka upp.

Jag var på picknick med klassen på den allmänna picknick platsen i år: parken framför domkyrkan. Där satt vi i nåntimme och åt och prata. Riktigt mysigt var det nog. När jag kommit hem fick jag besök av S, som gav mig lite smakråd för vad jag skulle sätta på mig på kvällen, när vi skulle till Vårdberget för att sjunga in våren och lägga på oss studentmössorna och sen vidare på Studmiss' Vappfest. Efter noggrant överlagt beslut, så for vi vidare till S. för att göra samma sak med hennes klädsel och äta lite mini-middag. Sen traskade vi iväg mot Vårdberget för att lyssna på Brahe Djäknar. Det var häftigt att se tusentals människor lägga på sig studentmössan samtidigt. Efteråt var det bara att dra vidare till metsku där Vappfesten skulle hållas, och den var riktigt bra. God mat, många skratt, bra lovsång = bra kväll.

Imorgon väntar fortsättningen på helgen, med picknick på Vårdberget om vädret bara tillåter.

Just Another Manic Mon... I Mean, Tuesday!

2010-04-27T17:13:00.000+03:00

Först: klicka på titeln och du får lyssna på en gammal klassiker!

Den här tisdagen har känts som en liten fredag, eller kanske en torsdag, för mina torsdagar känns alltid som fredagar. Jag steg upp tidigt igen för andra dagen i rad så att jag kunde sätta tid på den sista Modernity II-uppsatsen. Sist och slutligen blev den åtta sidor lång plus biografi och pärmsida. Den är nu inlämnad. Underbara lättnad!

Jag gjorde ett snabbt stopp vid studentbibban också, och fick ta emot en åthutning av en otrevlig och näsvis bibliotekarie. Försöker inte ta åt mig att hon hade en dålig dag, fast hon har sådana ganska ofta verkar det som...

Sen gjorde jag ett impulsbeslut att ta mig in till Anttila och köpa fem nya, billiga filmer som belöning. Jag är alldeles för snäll mot mig själv.

Resten av dagen hittills har gått åt att ta det väldigt, vääääääldigt lugnt. Men nu är det slut med det. Mr. Diskberg, this is personal. You are going down!

Får besök ikväll. Vi ska ha vår andra Robin Hood-fest för våren.

Kultklassikern

Breathe

2010-04-26T23:41:00.002+03:00

It's okay, honey. Just breathe. Breathe. Breathe. breathe...

Besök och kvinnofrukost

2010-04-17T13:31:00.000+03:00

Jag upplever en lite lugnare helg studiemässigt, men mera händelserik socialt, vilket tror jag är precis vad jag behöver för att orka med slutspurten. Vi åbobor har besök från Pampas och El Capital det här veckoslutet. Hittills har shopping och vanlig hederlig hengailu varit på schemat. Själv har jag trotsat hysterin kring Hullut Päivät och stannat hemma. Nätterna har varit lite för korta den senaste tiden.

Men idag har det varit lite mera håll-i-gång eftersom vi ordnat vårterminens andra kvinnofrukost på Trädis. I höstas när det var premiär för detta koncept kom det upp till 50 kvinnor på frukosten. Tidigare i vår var det runt 18, och idag försåg Trädis 37 kvinnor med frukost. Inte illa, alltså! Riktigt roligt var det. Stort tack till alla som hjälpte till på köket. Det skulle inte ha gått utan er.

Ikväll blir det Thorax-spex och sen torde lägenheten bli invaderad för efterpartyt. Tror det blir en fin fortsättning på dagen.

Five words

2010-04-14T00:20:00.000+03:00

Five words to describe my state of mind at this very moment:

Pain - my back is bothering me again, but that's nothing groundbreaking. I think it's because I've been sitting at the computer for the last few days. The reaction's gotta show somewhere, I guess...

Anxiousness - I really, really hope that a certain someone will get the medical clearance to particpate in the World Championships in a few weeks' time. There are reports reporting for as well as against. Pretty, pretty please! Not another year without him.

Pressure - School work, obligations, summer jobs... you name it, I feel it.

Gratitude - I'm not alone. There are so many good things in my life, things I mostly take for granted, like family and friends. I'm extremely lucky! So why do I complain all the time...?

Messiness - You should see my room right now. After a week of working on a deadline, sleeping few hours, and being lazy in general, this place looks like a post-explosion. Especially my room. What else is messy? My hair, after a long shower.

Vad som helst för att skjuta upp läggdags lite till...

2010-04-13T01:03:00.000+03:00

Förra natten blev kort, och trots att jag är trött, så har jag ingen lust att sova. Så då tar vi och skjuter upp det litegrann genom att skriva en intetsägande blogg istället. Den senaste tiden har varit lite kämpig, med uppsatsdeadline, som kommer emot med stormande fart. Fick den nuvarande uppskjuten för andra gången idag, men jag har ingen panik ännu. Nästa följer nästa veckas fredag. Därutöver har jag lite pedagogikuppgifter och ett 10-sidors forskningsarbete i English Linguistics att slutföra. Sommar, jag ser så fram emot din frihet!

Trädis ikväll var riktigt lyckad. Jag kan inte fatta hur bra jag trivs på Trädis och i dess styrelse. Det är så skönt att få ha en del av SLEF med mig också i Åbo. Jag känner mig så hemma. Under de senaste åren har min omtanke för SLEF bara vuxit. Det känns så tryggt att ha ett andligt hem, och att ha så många fina vänner inom detta hem. Därtill kommer också alla andra vänner förstås, som också är väldigt viktiga. De behövs för att man ska orka genom vardagen. Jag är så tacksam.

I helgen tänker jag ta ledigt från skolarbete så långt det går. Vi får besök från öst i form av H och från norr i form av J. Det blir säkert riktigt kul. På lördag förmiddag blir det kvinnofrukost på Trädis igen. Har faktist inte haft möjlighet att vara med på en ännu, men nångång ska vara den första. På lördag kväll ska vi på spex, vilket säkert också blir trevligt. Det har det varit de senaste två åren åtminstone.

That's it!

Angst på hög nivå

2010-04-09T00:09:00.000+03:00

Seriöst!? Har precis spenderat en god halvtimma med att böla efter att ha tittat på det senaste avsnittet av Bones. Jag tittar för mycket på TV.

Dagarna på biblioteket

2010-04-08T16:23:00.001+03:00

I ett försök att skjuta upp att börja bläddra igenom 15 böcker för att hitta information om English Country Houses, så ska jag göra något som sker alldeles för sällan: uppdatera min blogg.

Vardagen efter påsken har gjort sin närvaro känd med besked. Jag har en uppsats-deadline imorgon (fredag), som jag just fick veta att jag accepterats uppskovstid för, och en annan fredagen därpå (som jag högst antagligen kommer att begära uppskov till också). Utöver det väntar också en nätkurs i pedagogik, som tydligen ingen av deltagarna verkar vara ivriga att börja engagera sig i samt ett projektarbete i English Linguistics. Borde kanske tenta någon teologikurs också... Livet med universitetsstudier är utmanande!

Under den pågående veckan, börjandes från tisdag, har jag sprungit omkring på ÅAs bibliotek varje dag för att hitta böcker för min uppsats. Idag expanderade jag min vistelse från enbart HF:s bibba till ASA-studentbiblioteket, huvudbiblioteket, men framförallt Turun Yliopistos bibba. Som jag drog mig för att åka dit! Det finns en bok, som skulle vara perfekt för mitt ämne, och den finns i ÅAs register, men saknas från hyllan. Boken har inte blivit utlånad sedan 2001, så jag antog att loppet är ganska kört för att få tag på den. Inte ens bibliotekarierna vet var den finns. Jag såg att den fanns vid huvudbiblioteket vid TY, men... njae... det är ju ett finskt bibliotek... Jag drog mig för att fara. Men jag for iallafall, och efter att ha lokaliserat byggnaden där huvudbiblioteket ligger på det stora campuset, så fick jag beställt fram boken med svenskspråkig betjäning, och får hämta ut den imorgon. Dessutom måste jag svänga förbi ÅAs huvudbibba imorgon också, så det blir alltså en fjärde biblioteksdag.

No place affords a more striking conviction of the vanity of human hopes than a public library.
- Samuel Johnson

People will not be better than the books they read.
- Bishop Potter

Books like friends, should be few and well-chosen. Like friends, too, we should return to them again and again -- for like true friends, they will never fail us -- never cease to instruct -- never cloy.
- Joineriana

Bioupplevelse i Åbo

2010-03-17T23:10:00.002+02:00

Igår var jag, hör och häpna, tro det eller ej, för första gången på bio i Åbo sedan jag började studera här. Observera att det dock inte var första gången jag var på i bio i Åbo, för det var jag redan hösten 2006, måste det ju ha varit, när vi var hit på abi-exkursion. Istället för att fara på sitz som alla, bestämde vi oss för att vara rebeller, gå emot strömmen, s.a.s, och gå och se en film istället. Det blev World Trade Center som gick i en av de mindre salongerna vid den tiden.

Nåväl, tillbaka till ursprungstråden. Jag var alltså på bio igår och kollade på Alice in Wonderland. Eftersom filmen fortfarande är färsk, så visades den i 1:an, den stora salongen. Och när jag säger stor, så menar jag ENORM! Det dröjer nog ett tag innan jag kommer att sitta i en större biosalong vågar jag säga. Den rymmer över 500 människor. Vi var definitivt inte ensamma i salongen. Minst 250 andra gjorde oss sällskap. En liten upplevelse var det nog. Filmen då? Mitt sällskap tyckte om den. Jag tyckte nog också att den var bra. Vid ett tillfälle minns jag att jag märkte att jag inte rört en min på ett bra tag. Inte var den sådär super-"alltså, vaude, vikken huippu, skåånså otrolit, sväva på rosa moln"-bra film, men den var underhållande på Tim Burton-skt vis. Johnny Depp och Helena Bonham-Carter i säg gjorde ju filmen värd att se, och jag tycke att Mia Wasikowska, som spelade Alice, gjorde ett strålande jobb.

Litet urval av movie quotes:

The Mad Hatter: What a regrettably large head you have. I would very much like to hat it. I use to hat The White Queen, you know. Her head was so small.

The Red Queen: It's tiny. It's a pimple of a head.

Stayne - Knave of Hearts: If you're hiding her, you will lose your heads.

The Mad Hatter [as Stayn clutches his throat] [strained]: Already lost them.

The Mad Hatter: Have I gone mad?

[Alice checks Hatter's temperature]

Alice: I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are.

The Mad Hatter: I'm investigating things that begin with the letter M.

The Mad Hatter: [to Alice] You used to be much more..."muchier." You've lost your muchness.

Blue Caterpillar: Who are you?

Alice: Absolem?

Blue Caterpillar: You're not Absolem. I'm Absolem. Stupid girl.

The Mad Hatter: Have you any idea why a raven is like a writing desk?

Stayne - Knave of Hearts: We're looking for the girl called, Alice.

The Mad Hatter: Speaking of the Queen, here's a little song we used to sing in her honor:

The Mad Hatter, Dormouse, The March Hare: "Twinkle twinkle little bat, how I wonder where you're at. Up..."

Stayne - Knave of Hearts: [Wraps arm around Hatter's throat] If you're hiding her you'll lose your heads.

The Mad Hatter: *Already lost them.* All together now!

The Mad Hatter, Dormouse, The March Hare: "Up above the world you fly, like a tea tray in the sky. Twinkle twinkle"

The March Hare: Spoon!

Netti är glad

2010-03-16T17:18:00.000+02:00

Netti ska på NHL-match! Netti kan inte fatta att drömmen ska bli verklighet. Netti ska få se få se sitt favoritlag, innehållande sina favoritspelare, spela in real life. Netti tycker om att tala om sig själv i tredje person.

Åldersnoja

2010-03-09T14:14:00.000+02:00

Jag drabbades av en plötslig lust att författa några rader, så det är bäst att ta den till vara.

Jag insåg idag, när jag satt på min säng och tittade ut över korsningen Tavastgatan-Gertrudsgatan i den vanliga, livliga trafiken, att jag knappast kommer att komma ihåg att skriva ner min rätta ålder under den närmaste framtiden. Tiden går så otroligt snabbt. Jag kan inte fatta att jag redan är 22 år. På tal om det, så slog det mig att igår, den 8.3, också känd som Kvinnodagen, så har jag officiellt innehaft ett körkort i fyra år. Fyra år! Jag kommer fortfarande ihåg den dagen klart och tydligt. Vart tar mitt liv vägen?!

Jag är nu inne på min andra föreläsningsfria vecka, och har egentligen inte åstadkommit så mycket som jag borde göra. Förra veckoslutet gick åt att underhålla föräldrarna som kom på besök, så läsningen fick lida. Nu har jag försökt skärpa mig den här veckan, men det är ju bara inte roligt att plugga. Två tenter väntar på mig mot slutet av veckan, och det går trögt, men det går iallafall. Våren har allmänt potential att bli rätt så utmanande, men det ska nog gå på något sätt. Jag borde bara lära mig att planera och följa den planen.

Jag hittade ett nytt soffbord på ett av lopptorgen vi besökte under helgen. Endast 24€ för ett snyggt och välbevarat bord med hylla är nog inte så pjåkigt, tycker jag. Dessutom köpte jag lite fler assietter, för det har vi haft brist på när vi får besök.

Giganternas natt

2010-02-21T19:46:00.001+02:00

Det är med darrande fingrar jag knappar ner dessa ord idag. Jag håller på att ladda upp inför en natt, som jag sett fram emot ett bra tag. Försökte sova ordentligt senaste natt, och har dessutom tagit en två timmars tupplur tidigare idag. Inatt är nämligen "Giganternas natt".

Den inleds med Ryssland vs. Tjeckien kl. 22, fortsätter med Kanada vs. USA 2:40 och som grande finale har vi Finland vs. Sverige kl. 7 imorgon. Den som överhuvudtaget är insatt i världsishockeyn vet att dessa sex länder är toppnationerna i världsrankingen (IIHF):

Ryssland
Kanada
Sverige
Finland
USA
Tjeckien

Resultatet inatt har stor effekt på hur resten av OS-ishockeyn kommer att se ut. För min del är Finlands utsikter av största intresse. Allra bäst skulle det vara om Finland vinner över Sverige imorgon utan att gå in på övertid. På så sätt vinner vi tre poäng och går upp i turnéledning. Förlorar vi, så är loppet förstås inte kört, men det blir betydligt svårare.

Jag hoppas på en nervpirrande och fin natt, och finsk seger! Jag vill kunna utropa "Ihanaa Leijonat!" imorgon! Let's make it happen!

Önskar att hon vore i Whistler

2010-02-19T19:46:00.000+02:00

Jag borde kanske skriva om något annat än OS, men när jag tänker efter så är det just OS, som är det enda intressanta som pågår i mitt liv. Det finns alltså inte mycket annat att berätta.

Jag är ensam här i Åbo över helgen, och har hittills inte heller hört om någon som skulle vara intresserad av mitt sällskap, så det blir högst troligt en väldigt lugn helg.

De senaste dagarna har jag suttit framför teven varje kväll och varit på föreläsningar under dagarna. Inget extra alltså. Imorgon kommer jag att stiga upp i tid för att se på Finland-Tyskland matchen kl. 7.

Sprickfärdig

2010-02-17T19:19:00.000+02:00

Iiiiiiiiik....!

Click here!

OS-febern tilltar

2010-02-15T16:15:00.002+02:00

Det är knappast någon som har missat min stora entusiasm inför OS i Vancouver. Men jag tror inte att man riktigt kan förstå de känslor jag hyser för denna händelse om man inte själv upplever samma intresse och entusiasm. Det är något särskilt med att få se toppidrottare representera sitt fosterland och tävla mot de bästa från andra länder om ära och berömmelse. Jag blir så upprymd. Jag blir så glad.

Det är förstås speciellt ishockeyn jag ser fram emot. Inatt spelades de sista matcherna i NHL innan ligan tar en två veckors paus för OS. Nu börjar alltså alla de spelare som blivit uttagna till att spela i något landslag så småningom anlända i Vancouver och på något sätt känns det som om det är först nu som OS börjar på riktigt. Nu står alla andra maskinerier stilla; nu är det endast OS som gäller. Det är nu som det börjar gå upp för mig att det faktiskt är på riktigt. Det här har jag sett framemot, längtat efter, i fyra år. Nu händer det. Det känns overkligt för mig. Och det är just den här känslan som är så obeskrivlig och obegriplig. Det här är ett speciellt år på många sätt. Som sagt, så vet jag att ingen kan förstå detta som inte vet vad jag pratar om. Samtidigt vet jag också att jag inte är ensam med dessa tankar i denna stora värld. Jag kanske bara verkar speciellt tossig i min bekantskapskrets för att det inte finns någon annan som jag.

Finland spelar sin första match på onsdag kväll kl. 22 mot Vitryssland. Min lägenhet är öppen för den som inte har en TV, eller som inte vill sitta ensam. Men jag varnar er: när jag ser på ishockey så gör jag det på allvar! Den som inte förstår sig på mina fasoner får bara lov att acceptera att det finns många olika slags människor i vår Herres hage.

Veckoslutet i kort resumé

2010-02-15T16:09:00.002+02:00

Hade faktiskt tänkt skriva några rader förra veckan, men det blev inte av. Det känns lite som om det händer saker mest hela tiden. Världen står inte riktigt stilla.

Vi har haft besökare i lägenheten nästan varje dag. Sofia och Nina har varit flera gånger, senast igår, för att titta på OS-sändningar. I fredags satt vi fem styckna i vardagsrummet hela eftermiddagen för att planera sommarens ungdomsläger och sedan övergick kvällen i filmkväll. Vi såg på den underbart snygga filmen The Shawshank Redemption. En "Must See". Har sett den en gång tidigare under Efö-året, men den tåls att ses om.

Natten till lördag öppnade ju också OS i Vancouver officiellt med en tre timmar lång öppningsceremoni. Stollig som jag är i andras ögon, så kunde jag ju inte låta bli att titta på halabaloot. Den pågick alltså från kl. 4-7 på lördag morgon. Jag slog flera flugor i en smäll, eftersom en NHL-match pågick samtidigt. Den slutade förstås inte så bra, men det var ändå intressant. Öppningsceremonin var speciell. Jag tyckte särskilt om att se de olika flaggbärarna och alla ländernas idrottare paradera in i den stora stadion. Det ligger faktiskt en fin historia bakom OS. Vår omtyckte nationalhjälte, Ville Peltonen, fick den stora äran att bära Finlands blå-vita fana åtföljd av resten av Finlands OS-trupp minus NHL-spelarna.

Georgiens lilla landslagstrupp fick motta hela publikens stående ovationer och varma applåder, som ett sätt att visa deras deltagande i sorgen efter den idrottare som tragiskt avled i en träningsolycka tidigare samma dag. Dödsfallet gav hela ceremonin en liten mollkänsla.

En annan sak är ju förstås tändandet av OS elden. Det får man ju inte missa.

Kämppisen hade över sin pojkvän över helgen, så det blev att anpassa sig till att ha en människa till i denna lägenhet. Vi spenderade dagarna ganska mycket på skilda håll. Sofia och jag besökte Skanssi på lördag eftermiddag. På söndag hade vi en ordentlig dag av "frosseri" hos Nina innan Friffe, och sedan övergick dagen åt att kolla på nordisk kombination, skidskytte, damernas ishockey och lite NHL-ishockey. Det är så roligt att ha över folk på besök.

Ord mitt i natten

2010-02-09T04:01:00.001+02:00

Jag upplever en rätt så kass natt. Ett överrumplande känslosvall kallar mig till bloggen för att skriva några terapeutiska rader.

Jag har ont.

Jag har haft ont i snart ett år nu, även om jag känner igen symptom från redan många år tidigare, men det var för ett år sen som de intensifierades. Under ett par dagar kunde jag då varken ligga, sitta, stå eller gå utan att ha ont. Jag uppsökte läkare, men de kunde inte hitta något fel. Jag ordinerades värkmedicin och muskelavslappnande. De hjälpte egentligen inte, men efter ett tag gick det över. Under sommaren kom smärtorna tillbaka. Efter att ha landat snett på foten under ett läger uppsökte jag en kiropraktor, som inte kunde hitta något fel på foten, men när jag, på min mors insisterande, bad honom ta en titt på ryggen hittade han felet direkt. En ryggkota i korsryggen hade vridit sig och nerverna hade kommit i kläm, vilket i sin tur påverkade musklerna. Han rättade till saken och bad mig återkomma om problemet återvände. Det gjorde det. Så jag återvände. Nu upptäckte han flera nya kotor som uppförde sig likadant. Det rättade han till.

Men smärtorna återvände en kort tid senare. Denna gång uppsökte jag en annan kiropraktor, en svenskspråkig sådan. Hon hittade ytterligare kotor, som vridit sig. Dessutom lokaliserade hon ett annat problem, som har ett nära samband med ryggsmärtorna. Mina knän. Det visade sig att de har en benägenhet att hoppa ur led, de också. Det betyder att stabiliteten i knäna försvinner och jag går på fel sätt. När knäna sviker, strålar det upp till mina höfter och jag kan känna en ilande smärta likt ett knivhugg i höften. Efter första besöket ordinerades jag värkmedicin, vila och inga tunga lyft. Enligt henne orsakas kotsvängningar av lyft, vridningar och dålig sitt- eller liggställning. Under hösten återvände jag regelbundet till denna kiropraktor, eftersom de behandlingar hon gav mig aldrig lyckades vara så värst länge. Jag skötte mig inte.

I november föll jag bakåt på skrivbordsstolen och slog den lägre delen av ryggen så hårt att jag inte kunde annat än ligga på golvet ett par minuter och hämta mig. Någon tid senare kände jag att inte allt stod rätt till. Det tog ont i min högra höft, där smällen tog som hårdast. Så snart jag kunde åka upp till Österbotten besökte jag kiropraktorn igen för min vanliga behandling och fick samtidigt höra att jag slagit två av benen ur led i fallet. Det åtgärdades. Ryggen och knäna hade inte förbättrats. Jag fick samtidigt rekommenderad att inte använda klackskor, eftersom de belastar knäna.

Julen och nyåret kom och gick. Jag hann inte besöka henne innan jullovet var över. Istället åkte jag på fyra dagar lång resa till Stockholm. Jag hade planerat det noggrant. Jag skulle inte använda en axelresväska utan en med hjul, så att ryggen inte skulle belastas. Dessutom skulle jag använda ryggsäck och ingen axelhandväska. Min fina plan gick åt skogen. Hjulresväskan gjorde inte mycket för avlastning. Dessutom var det snö på marken. Ryggsäcken var alldeles för tung. Efter att ha släpat på väskorna under första och halva andra dagen av resan, så gick det inte längre. Det blev till att pumpa i sig värkmedicin. Vi vandrade omkring på stan under eftermiddagen och i tre olika omgångar kände jag knäna vika undan och det bekanta knivhugget i höften. Senare under kvällen blev det för mycket. Jag orkade inte längre. Jag ville bli av med smärtan NU. Föräldrarna fick ta emot ett tårdrypande samtal och de fina, stöttande vännerna tröstade och insisterade på att inte låta mig bära mina väskor längre. Jag hade redan tidigare under hösten känt hur jobbigt det är att tvingas be andra om hjälp med att bära mina överflödiga packningar, men nu kändes det extra hårt. Här tvingades goda människor, goda underbart hjälpsamma människor inte bara släpa på sin egen packning, men också min. Det gjorde inte saken bättre. Jag gick till förbön. Eftersom jag inte behövde bära något längre, så blev förstås ryggen något bättre, men jag visste att det inte skulle bli helt bra förrän jag besökt kiropraktorn igen.

Det gjorde jag nu under den gångna helgen, fyra veckor senare. Till min stora lycka fick jag höra att korsryggen blivit bättre, men att övre ryggen var fullständigt kaos. Det vänstra knäet var också i gott skick, men inte det högra. Dessutom hade skadorna från mitt fall från stolen återvänt. Det var alltså både positiva och negativa besked.

Problemet med att besöka kiropraktorn är att det är för sällan och för oregelbundet. Det är inte så ofta jag är uppe i Österbotten och oftast när jag är det, så är det för att jag har något program över helgen. Jag hinner alltså inte vila som jag borde efter mina besök hos min behandlare. Istället blir det en massa spring och sittande i samma ställning i bil i ca 7h. Sen när jag väl är framme har jag en massa väskor att bära in. Ibland får jag hjälp av en godhjärtad medpassagerare, men det gör istället att skuldkänslorna dyker upp på scenen igen. Jag har verkligen underbara vänner, som jag inte alls förtjänar, men jag vet att det inte är lätt eller trevligt att behöva passa upp mig. Jag vill inte begära det av någon. Jag vill inte att någon ska tro att jag tar dem för givet. De är guld värda för mig. Jag förtjänar det inte.

Inatt är det jobbigt. Jag känner tydligt att flera av kotorna inte sitter som de ska, men det finns inget jag kan göra åt saken. Jag kommer själv inte åt dem. Det gör ont och det är obekvämt. Jag har inte planerat åka hem på fyra veckor. Det spelar hursomhelst ingen roll om jag skulle åka hem. Jag hinner ändå inte vila och det blir hursomhelst en massa lyft när jag kommer tillbaka. Det är bara en tidsfråga innan problemen är tillbaka. Det kan vara tillräckligt bara att jag står nedåtböjd och diskar, dammsuger lägenheten, ligger på soffan och kollar på TV, sitter i sängen med datorn, stiger ur eller i bilen eller har en tyngre skolväska en dag, för att något ska gå fel. Jag orkar inte längre, jag vill bli fri.

Detta inlägg är inte till för att varken väcka eller begära sympati. Det är inte en bön om hjälp. Det är ett inlägg från en trött och less tjej, som ligger vaken mitt i natten och inte kan somna. Som behöver få sätta ord på sina tankar. Som vill tro att Gud kan hela henne.

Matt 11:28 ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila.”

1. Jesus, tag mitt arma hjärta, / tag det, sköt det som du vill!
Se, med all min synd och smärta / hör jag dig för evigt till.
Ond, fördärvad, skuldbelastad, / utan liv och frid i mig,
är jag, o min Jesus, kastad / från min moders liv på dig.

2. Fattigdom jag alltid hade, / du är rik och mäkig du.
Du som svedan på dig lade/ är ju lika nådig nu.
När mig synderna förskräcker, / lär mig se i tron på dig,
du som skulden övertäcker / och är gjord till synd för mig!

3. Vad du gjort för evigt gäller, / du är min rättfärdighet.
Lagen mig er mera fäller, / sen du blev min helighet.
Vad vill jag då mer begära / sen jag nu förstått ditt råd?
Lär mig leva till din ära, / lär mig sjunga om din nåd!

4. Lär mig taga dig på orden / utan alla om och men,
och låt ingen makt på jorden / binda mig på nytt igen!
Med din trohet mig bevara, / och behåll i tron mig fri,
att jag ej i någon snara / må försåtligt fångad bli!

5. Må då jord och himmel falla, / löftesordet står dock fast!
För den nyckeln springer alla / lås och riglar upp med hast.
Gud, det gäller ju din ära / att fullborda vad du sagt.
Låt din Ande alltid lära / mig på nådens ord ge akt!

6. Sen må alla känslor fara, / själva saken står dock kvar.
Och den må väl lycklig vara / som sitt i dig blott har!
Vad jag än på jorden mister, / sköter du nog om mig så
att när levnadstråden brister / du är kvar hos mig ändå!

SH 380

Första veckoslutet i Åbo

2009-10-09T15:16:00.002+03:00

Efter fem veckoslut i rad i Österbotten, så ska jag nu äntligen spendera helgen här i Åbo. Ska också försöka ta en lugn helg utan spikade planer. En nödvändig städning av lägenheten står åtminstone på agendan. Men det är faktiskt roligt!

Netti är trött. God natt.

2009-09-20T23:52:00.004+03:00

Netti är trött. Har varit på bröllop i helgen. Som programvärd på festen. Jag är nöjd. Körde ner till Åbo idag. Via Jalasjärvi. Datorsladden glömdes hemma. Tur med föräldrar. Nu sova. Men först Bones. God natt.

Rough day

2009-09-16T18:27:00.004+03:00

Känns som om man vore dagen efter idag, men istället för att bokstavligt vara dagen efter är jag studiedagen efter. Dagen började med tent i Allmän kyrkohistoria och jag tror att det gick helt bra. Problemet vara bara att musten gått ur mig inför resten av dagen, och det är inte bra när dagen är onsdag och man har en massa tutorials framför sig. Det visade sig dessutom att jag suttit och väntat i onödan i engelska insten, då min första tutorial blivit uppskjuten till senare under dagen. Så där fick jag sitta och vänta och börja läsa lite på the reading for next week, vilket är The Duchess of Maine, Acts 1-3. Lovely!

Det var ganska knappt att man kom igenom dagen, som alltså slutade en timme senare än normalt, kl. 17. Men det gick med lite kaffe och huvudvärsktabletter.

Nu är jag hemma, slut och hungrig, men har inte orkat resa mig ur stolen på en och en halv timme. Det händer väl så småningom...

Cheer up!

2009-09-15T14:55:00.003+03:00

Time for another update, I'd say. I'm back in Åbo/Turku, studying as usual. But not really. This fall is proving to be a lot more challenging than I thought it would be. I've got a lot of things on my plate at the moment. For the first (what is it...?) five weekends of the autumn term, I'm supposed to go home to Pampas. Subsequently.

My second weekend has just passed. The first one was because of the regular choir weekend, and it was awesome. I really do love singing in that choir! Last weekend, the second, I was home for a bachelorette party and a wedding (not the same bride, though) and that was a blast, too. This weekend I'm going home for another wedding (with the bride-to-be from the earlier mentioned bachelorette party) and I'm supposed to be the... toast master of some kind on that one. I'm actually a bit nervous about all that, but I don't have time to worry about that at present. You see, tomorrow I have my first exam of the year. On the history of the Church. The people I've talked to say it's kind of a piece of cake. But if you add to that a heavy work load of tutorial tasks for tomorrow as well, it's not that simple anymore.

So why am I sitting here instead of working on those tasks, you might ask? Well, I'm stupid! And I need to get my mind off things from time to time, and what could be more therapeutic than writing a blog, right? It gives me comfort. And it puts a new perspective on things. I'm really doing quite well in life, aren't I, if these are my biggest worries.

So here's to that, and a job well done of cheering myself up!

I'm up past midnight and had nothing to do...

2009-08-11T00:21:00.005+03:00

If I haven't mentioned it earlier already, I'll say it now: I really, really enjoy staying up late at night. My mind always seems to work better at night and it's so quiet and calm, too (except for mother's snoring that is). At the moment I'm sitting at home in complete darkness except for the flashing light from the T.V., which hasn't been turned off yet.

Today has been yet another lazy day, but then again, I've just had a pretty busy weekend, which has included participation in the Missionsfest in Jeppo, the first bachelorette party in our girly group and a grande finale event for my summer job. All that in just three days. And it was gooooood! My summer job is officially over and now I can put my complete concentration on doing absolutely nothing at all. First order of business: get a grip of myself.

Second? Well, tomorrow I'll meet up with some of my Efö friends in Jakobstad, and that has the prospect of being really great. I'm looking forward to it.

Hektiskt flyttande

2009-07-28T13:20:00.002+03:00

Det känns som om det skulle vara dags att uppdatera igen. Befinner mig för tillfället i Åbo in min och Annas nya lägenhet. Det har varit en ganska hektisk tid här på sistone. Förra söndagen den 19:e, så samlades de inblandade vid Klippan för att förbereda årets tonårsläger. Det satte igång på måndag eftermiddag. Lägret skulle visa sig vara väldigt busig och händelserik. Vi tog oss igenom iallafall, tack vare hjälp från många frivilliga. Tonårslägret fick ge vika till ungdomslägret, som fungerade som en oas i sommarens ofta hektiska program. Lägret tog slut på söndag, men jag hann inte vara hemma längre än 45 min, förrän vi susade iväg mot Åbo. Avfärden var inte planerad. Vi hade tänkt köra ner på måndag, men det blev en dag tidigare istället. Vi var på plats ungefär vid 1-tiden på natten. De senaste dagarna har vi nu tömt och städat den gamla lägenheten och flyttat allt in i den nya på Lilla Tavastgatan. Med lite mera inköp ska vi försöka höja på mysfaktorn lite grann ännu, så blir det gött!

Ett brustet hjärta

2009-04-25T13:30:00.002+03:00

Vill skriva av mig, men kan inte. Känner mig ensam. Bortglömd. Kanske har jag gjort mig förtjänt av det... Har jag det?

Försöker klamra mig fast vid Jesus istället. Han håller när allt annat rasar. När allt sviker. När jag är ensam. Jesus, hjälp mig!

Third Day - Cry out to Jesus

To everyone who's lost someone they love
Long before it was their time
You feel like the days you had were not enough
when you said goodbye

And to all of the people with burdens and pains
Keeping you back from your life
You believe that there's nothing and there is no one
Who can make it right

There is hope for the helpless
Rest for the weary
Love for the broken heart
There is grace and forgiveness
Mercy and healing
He'll meet you wherever you are
Cry out to Jesus, Cry out to Jesus

For the marriage that's struggling just to hang on
They lost all of their faith in love
They've done all they can to make it right again
Still it's not enough

For the ones who can't break the addictions and chains
You try to give up but you come back again
Just remember that you're not alone in your shame
And your suffering

There is hope for the helpless
Rest for the weary
Love for the broken heart
There is grace and forgiveness
Mercy and healing
He'll meet you wherever you are
Cry out to Jesus, Cry out to Jesus

When your lonely
And it feels like the whole world is falling on you
You just reach out, you just cry out to Jesus
Cry to Jesus

To the widow who suffers from being alone
Wiping the tears from her eyes
For the children around the world without a home
Say a prayer tonight

There is hope for the helpless
Rest for the weary
Love for the broken heart
There is grace and forgiveness
Mercy and healing
He'll meet you wherever you are
Cry out to Jesus, Cry out to Jesus

Melodifestivalsyra, eller?

2009-03-12T00:36:00.002+02:00

Finalen i Sveriges Melodifestival 2009 går av staplarna på lördag och bevakningen är stenhård. Ja, alltså inte från min sida, utan övriga media. Jag måste erkänna att jag åtminstone har koll på vilka som är finalbidragen och bara för att det är kul, så tänkte jag lista upp dem här så där väldigt snyggt och prydligt. Titlarna är länkade till SVTs videos av alla bidrag, så man kan lyssna och titta om man vill. Startordningen är följande:

1. Hope & Glory - Måns Zelmerlöw
Upphovsmän: Fredrik Kempe (t & m), Måns Zelmerlöw (t), Henrik Wikström (m)
- Vilken tjej kan inte säga att hon är svag för Måns? Skämt åsido, det är en helt ok låt, men jag tycker att hans bidrag 2006, Cara mia, är bättre än den här. Åtmistone är refrängen starkare. Måns är en duktig dansare och jag är glad att lite koreografi är inbakat i numret, med betoning på lite. För lite. Är också besviken på de lättklädda dansarna. De går inte hem hos mig.
Min gissning: Den kan gå långt, eftersom Måns har en stor fanbas, men den går nog inte ända fram. I Europa har den knappast någon större chans, utan skulle falla i skuggan av Greklands Sakis Rouvas.

2. Snälla, snälla - Caroline af Ugglas
Upphovsmän: Caroline af Ugglas (t), Heinz Liljedahl (m)
- En av årets största skrällar. Tog sig vidare från förra helgens Andra chans och är en av de stora favoriterna. Själv har jag aldrig förstått mig på af Ugglas. Hon har en synnerligen egen stil och det är därför folk gillar henne. Caroline verkar vara en fin människa, som verkligen vågar vara sig själv och det är starkt, speciellt i de sammanhang hon rör sig i. Vem annan skulle uppträda i Sveriges största årliga nöjeshändelse i turkosa stövlar och något som liknar en nattskjorta? Hennes musik är inte riktigt min stil, men det går inte att förneka att hon leverar med känsla.
Min gissning: Ingen aning. Hon har tagit sig så här långt, till mångas stora förvåning och fasa, så det är omöjligt att säga. Jag skulle helst se någon annan vinna, men efter att ha hört låten ett antal gånger, börjar den snart sätta sig...

3. Love Love Love - Agnes
Upphovsman: Anders Hansson (t & m)
- Idol-Agnes som testar vingarna i Melodifestivalen och det har gått riktigt bra. Jag missade deltävlingen då hon gick vidare, men efter att ha kollat in låten senare, så verkar den riktigt bra. En schlager-disco dänga. Min fråga är bara vad det är för slags gyllene kroppsstrumpa hon har på sig. Ibland försvinner hennes röst i mängden, tyvärr, men annars riktigt bra.
Min gissning: Förmodligen en låt som stannar där mitt emellan. Inte helt dåligt, men inte i topp heller. I och för sig är alla elva (!) låtar som tagit sig så här långt inga förlorare och värda en eloge för god kamp.

4. 1000 Miles - H.E.A.T
Upphovsmän: Niklas Jarl (t & m), David Stenmarck (t & m)
- En snygg, melodisk hårdrockslåt, vilket betyder att jag är fast direkt. Den är riktigt bra. Ibland får jag känslan av att jag hört något liknande tidigare, men det spelar ingen roll. Är också låst när det kommer till långt rockarhår, så det hjälper inte direkt. Det enda som stör mig med numret är det där lättklädda. I Måns' låt var det lättklädda damer, i den här en barbröstad trummis, som snurrar på trumpinnarna sådär macho. Jag frågar mig bara: varför? Jag känner mig alltid så billig efter sådant här.
Min gissning: Skulle gärna se den komma högt upp i placeringslistan, men jag tror inte den når ända fram, den heller.

5. You're My World - Emilia
Upphovsmän: Emilia Rydberg (t & m), Fredrik "Figge" Boström (t & m)
- Kommer ni ihåg den gamla godingen Big Big Girl? Här är Emilia tillbaka igen, med en låt som är ganska mycket annorlunda. Jag gillar den. Den är skön, har gung och gör mig glad. Plus att hon är så söt i sin gyllenglittrande tunika. Faktum är att hela scenframträdandet är snyggt och familjevänligt.
Min gissning: Jag hoppas den tar sig långt, men chanserna är kanske inte dom bästa. Hursomhelst är den en av mina favoriter.

6. Stay The Night - Alcazar
Upphovsmän: Anders Hansson (t & m), Mårten Sandén (t & m), Andreas Lundstedt (t & m), Therese Merkel (t & m), Lina Hedlund (t & m)
- Veteranerna i Alcazar är tillbaka, även om endast två av originalmedlemmarna är kvar i det som idag är en trio. Två tjejer och en herreman, som utför en stark låt med snygga koordinerade dancemoves. Den här kan gå långt.
Min gissning: Vinner den inte, så kommer den på ganska god väg.

7. Moving On - Sarah Dawn Finer
Upphovsmän: Sarah Dawn Finer (t & m), Fredrik Kempe (t & m)
- Den andra låten som tog sig vidare från andra chansen. Sarah hade problem med rösten då, så man får hoppas att hon mår bra på lördag. Låten är en stark powerballad, som fastnar. Väldigt snygg. Hon är en grym sångerska, verkligen duktig.
Min gissning: Om rösten är på topp kan hon gå riktigt långt, men det hänger på den. Hon tog sig förstås vidare från Andra chansen med röstproblem, men jag tror inte att svenska folket kan ha överseende för det en gång till.

8. Baby Goodbye - EMD
Upphovsmän: Erik Segerstedt, Mattias Andreasson, Danny Saucedo, Oscar Görres
- Pojkbandet bestående av tre fd Idol-deltagare. Har en väldigt stor fanbas. På scenen ser vi tre stiliga killar i frack, hatt, käpp och fluga och fin koreografi. Låten är också stark, så allt är möjligt. Gillar visslingsdelen.
Min gissning: En av storfavoriterna, och det med rätta. Kan ta hem hela grejen.

9. Alla - Sofia
Upphovsmän: Dimitri Stassos (m), Henrik Wikström (m), Irini Michas (m), Nina Karolidou (t)
- Tro inte att det är en svenskspråkig låt, trots titeln. Den är exotisk, med flera innebörd. Scenmässigt ett omfattande nummer, med fioler och märkvärdiga slagverk. En riktig eurodänga, som man ser de östeuropeiska länderna bidra med ibland. Passar alltså in som handen i handsken i Eurovision. Därför kom den också med som den elfte låten, eftersom den blev den internationella juryns val (=ett nytt koncept för i år). Frågan är om den kan stå ut i mängden...
Min gissning: Låten har inte kommit vidare baserat på tittarnas röster, vilket betyder att chanserna inte är stora att den kommer högt i placeringarna. Själv skulle jag åtminstone inte se den på sista plats.

10. Så vill stjärnorna - Molly Sandén
Upphovsmän: Ingela "Pling" Forsman (t), Bobby Ljunggren (m), Marcos Ubeda (m)
- Måste erkänna att jag dömde ut den här låten innan första genomlyssningen, men den är helt okej. En svensk ballad och en ung, duktig sångerska, som får mig att tänka på Sanna Nielsen. Dock tänder låten inget speciellt i mig. Den är okej, men inte mera.
Min gissning: Molly har en stor fanbas, hon också, men jag tror inte att svenska folket röstar fram den här så väldigt högt.

11. La voix - Malena Ernman
Upphovsman: Fredrik Kempe
- Den här är min andra favorit och kanske också favorit nr. 1. Schlager och pop möter opera i magnifik symfoni. Sant, Malena Ernman kanske inte är så stark i popverserna, men så är hon också utbildad och professionell operasångerska sedan många år tillbaka och gottgör med den mäktiga refrängen. Ofattbart vackert. Snälla, snälla låt den gå långt!
Min gissning: Högt i placeringen, och vågar jag säga kanske t.o.m ända fram? Lyssna och njut!

Vilka är era favoriter eller gissningar?

Lördagskvällen kommer jag förmodligen att spendera i Jeppis och tittar på finalen i goda vänners sällskap. Ska bli spännande. Även om Melodifestivalen är väldigt kliché, för att inte tala om svenskt så är det ändå underhållning. Framförallt får man sucka och stöna över svenskarnas fånighet. (Detta hat-kärleksförhållande, alltså...)

Avslutar med att länka till ett bidrag som inte kom ända fram till final, men väldigt nära. Jag gillade den, även om den stötte på en massa kontroverciella anklagelser om plagiat. Dessutom är det finlandssvensken Johan Becker som sjunger och står bakom låten. Kika på den, vetja!

Higher - Star Pilots
Upphovsmän: Johan Fjällström (m), Joakim Udd (m), Johan Becker (t & m)

"It is a truth universally acknowledged..."

2009-02-18T20:45:00.006+02:00

Jag är en Jane Austen-fantast. Kort och gott. Har läst alla hennes sex böcker, vilka inte figurerar i kronologisk ordning och är ingen serie, om någon inte visste det. De är sex separata böcker med skilda handlingar.

Sense and Sensibility (1811)
Pride and Prejudice (1813)
Mansfield Park (1814)
Emma (1816)
Northanger Abbey (1818)
Persuasion (1818)

Av dessa har jag Pride and Prejudice, Emma och Persuasion. Igår utökade jag dessutom mitt filmförråd till nio film-/tv-versioner av böckerna, så nu har jag:

2 st Sense and Sensibility --> en till i sikte
2 st Pride and Prejudice --> kanske en till i sikte
1 st Mansfield Park --> två till i sikte
1 st Emma --> en till i sikte
2 st Northanger Abbey
1 st Persuasion --> en till i sikte

Fick igår också veta att en ny version av Emma är i planerna, en miniserie i fyra delar. Can't wait!

Vilken är favoriten då? Svår fråga. Northanger Abbey skiljer sig från mängden, men är också den jag tycker om minst. Den ena filmversionen jag har är ganska förskräcklig. Men sen tycker jag om Pride and Prejudice, förstås och också Persuasion och Emma. Mansfield Park är också bra och Sense and Sensibility med. Åh, jag vet inte vilken som är min favorit. De är alla olika. Men kanske Pride and Prejudice vinner i det långa loppet, iallafall. Den var min första kärlek och startade alltihopa. Ja, vi bestämmer det.

Ännu ett veckoslut i Åbo

2009-02-07T18:27:00.004+02:00

Idag har vi firat rumskompisen Ninas födelsedag. Alla tre var vi nämligen här i Åbo över helgen, så då passade vi på att göra något kul tillsammans. Vi har gått en stund på stan, drack varsin smoothie vid Arnold's, åt vid RAX och kon sedan hem för att äta kladdkaka. Det har alltså blivit mycket ätande. Men det var gott!

Igår hade jag beslutat mig för att en gång för alla ta itu med den stora oröran i mitt rum. Jag har nu dubbelt så mycket rum att skräpa och rodda ner och jag kan stolt (?) säga att jag också lyckats med den uppgiften. Med bravur, skulle säkert många tycka. Nåväl, det är alltså städat och fint nu och jag är så glad. Det är mycket roligare att röra sig i ett snyggt och prydligt rum och det underlättar humöret också. Det är något jag inte förstått tidigare. Jag ska försöka hålla det rent och fint hela veckan, men jag behöver en belöning för att hålla motivationen uppe. Har inte kommit på någon ännu.

Som belöning för mitt städande hade jag tänkt hyra en film, men det blev två; Atonement och Braveheart. Den första var bra gjord, men jag tyckte inte riktigt om den. Spännande twist på slutet, det är det enda jag kan säga. Braveheart har jag aldrig sett, men den är ju en klassiker, så jag tänkte att nu skulle vara ett bra tillfälle att titta på den. Hann dock aldrig se hela, utan gav upp vid 2-tiden. Den var mycket blodigare än jag föreställt mig. Trots att jag är rätt så van med krigsscener i filmer, så var jag tvungen att se bort ett flertal gånger. Kanske får jag chansen att se hela filmen någongång i framtiden...

Random-ness and weekend blubberings

2009-02-01T22:03:00.007+02:00

I might as well do another update here, too. I've had a pretty lazy weekend. The past week has been rough and next week has the prospect of being even worse. However, I shall endure. I hope.

I've had a few pedagogics assignments to finish this weekend and they are now complete. Furthermore, I've had some time for a bit of leisure. A girl has got to relax and not think of school work all the time, you know. I've watched two versions of Jane Austen's Mansfield Park, again (hence the language) all the while stiching a few more badges onto my purple overall. Windsor purple to be exact. I can honestly say that I have not been outside of this appartment the whole weekend and that is just simply sad, isn't it. Oh, well. My mind has been outside at least.

Next week is, as earlier mentioned, going to be pretty... full. Monday is Trädis-day, the new board's first. On Tuesday we are going to pay a visit to some dear friends of ours, who live here in Turku with their two children and I am pretty sure that Wednesday will be scheduled for an Easter camp planning day. Oh, as long as I remember it, please do pray for the Easter camp, so that it may be blessed and satisfactory.

Pretty soon I'll go and pick up the other roomie from the train station but I have a bit of time until then. I wonder what I shall do...

Someone is stirring about the apartment. She must have quit her room and decided to make an appearance. I don't think she says "hi" though. Better luck next time.

I should probably quit now while the contents of this blog is still semi-understandable. Until next time!

http://icanhascheezburger.com/

Bönens kraft

2009-02-01T00:42:00.003+02:00

Idag har jag återigen fått bevis på hur stark och mäktig bönen kan vara. Vi fick ett oroande SMS norrifrån, som uppmanade oss att knäppa våra händer och be för vårt andliga hem. Efteråt har vi nu fått höra att stämningen och situationen ändrade efter tidpunkten för vår bön och jag tror inte att vi var de enda som bad just då. Herren är mäktig och Han är god. Halleluja!

Nytt ansvar, nytt äventyr

2009-01-26T23:57:00.003+02:00

Tjena mors! Idag har jag, tillsammans med 6 andra, blivit officiellt invald i Trädis nya styrelse. Den avgående styrelsen vill lämna över pinnen till ett nytt gäng eftersom framtiden är osäker för en del av dem. Det känns stort och ansvarsfullt att nu vara en av dem som står bakom måndagssamlingarna, som drar massor med folk; unga vuxna och studerande (senaste gång var vi runt 70 pers). Samtidigt är jag förväntansfull och tror och hoppas att vi i den nya styrelsen ska ha en god gemenskap och ett bra samarbete. Det viktigaste är ändå att Jesus är i centrum, Guds ord är rättesnöret och bönen vår drivkraft.

Om det finns någon som läser detta, så får ni gärna inkludera den nya styrelsen i era böner, så att vi ska kunna fortsätta det goda jobb, som den avgående styrelsen påbörjat och lyckas hålla oss till de principer vi står för.

Gemenskap kring Guds ord

2009-01-25T23:12:00.004+02:00

Okej, nu är det verkligen dags att få något annat högst upp på sidan. Branden släcktes för länge sedan och huset är delvis nerrivet, så nu får vi minsann lägga det bakom oss.

Jag kom "hem" till Åbo för ungefär en timma sedan, efter att ha spenderat en helt utomordentligt härlig helg på Efö i Vasa. Bibelhelgen "Med Evigheten i Sikte" hölls där för fjärde året i rad, i år med temat "Älskad" och det har blivit något av en tradition att delta. Men inte bara en tradition, utan en lyckad sådan, som framgångsrikt har hållit fanan i topp varenda år och har inte svikit hittills. I år var över 280 st anmälda, men jag misstänker nog att lördagen lockade långt mer än 300 deltagare. Helgen är speciell på så många sätt.

God undervisning, Jesus i centrum
Härlig gemenskap, människor av alla åldrar välkomnas med öppna armar
Innehållsrikt och värdefullt program, som passar alla

Det är ett vinnande koncept, som bärs upp av förböner och vi får be att helgen får fortsätta i samma fina takt. Nästa års talare lär redan vara fastspikad, så framtiden ser i det fallet ljust ut.

Lovsångerna är något som jag speciellt lade märke till och uppskattade i år. Det var i princip två olika team som delade på bördan under helgen och båda två gjorde ett lysande jobb. Alla sånger var på svenska, vilket säkert uppskattades av de äldre i församlingen. Själv tyckte jag också att det var jättebra. En annan sak jag är tacksam för är att de trogna Sionsharpe-sångerna gavs utrymme i repertoaren också. De är älskade av gammal, som ung. Varenda gång jag fick stämma in i sånger som "Namnet Jesus" och "Tätt vid korset" gav mitt hjärta till ett extra skutt. Härligt, härligt! Festkvällen i Trefaldighetskyrkan var helt underbart superbra. En skön stämning och gemenskap och en påfallande Herrens närvaro. Wow!

En annan sak som var extra framträdande i år var alla barnfamiljer. Evangeliföreningen har fått en ordentlig tillökning det senaste året och det var massor, ja, massor med barn av den yngre åldern, som sprang, tultade eller bars omkring överallt. Och det är så fint att se att familjerna känner att de har någonstans att gå, där de känner att de får bara vara och dit hela familjen är välkommen. Det är så bra för oss yngre att se att kristna unga vuxna finns. Det är betryggande. Dessutom är det så roligt att få se alla små barn. De sprider glädje överallt.

Jag tackar arrangörerna och alla som medverkade för ett hejdundrande härligt veckoslut i gemenskap kring Guds ord. Det är precis det som det handlar om.

Det brinner i Terjärv!

2008-12-17T10:57:00.000+02:00

Följande notis kan läsas på YLE:

Brand på servicestation i Terjärv
En bensinstation i centrum av Terjärv i Kronoby brinner. Läget betecknas som
allvarligt. -->

17.12.2008 10.37
Ett bilmåleri i anslutning till Shell-stationen i centrum av Terjärv i Kronoby brinner.
Brandkåren är på plats med enheter från Kronoby, Kaustby och Vetil.
Släckningsarbetet leds av brandchef Kari Paavola från Kaustby, han
betecknar läget som allvarligt.
Mer information följer inom kort.

YLE
och

Storbrand i Terjärv
Publicerad: 17/12 11:05 ›uppdaterad: 17/12 11:05
En hall vid Shells servicestation i centrala Terjärv brinner. Rökutvecklingen är massiv.
Enligt svenska Yle-radion uppmanas invånarna i Terjärv centrum att stänga ventilationen i sina hus, och hålla sig inomhus.
Det är en byggnad som innehåller bland annat bilmåleri som står i lågor. Räddningsenhetens bilar är enligt ÖT på plats från Kronoby, Kaustby, Vetil och Nedervetil.

www.hbl.fi
samt

Brand vid servicestation i Terjärv
KRONOBY. En verkstadshall bredvid Shell servicestation började brinna strax före klockan 10 på förmiddagen i centrum av Terjärv. Rökutvecklingen var intensiv.
Byggnaden som brann är en verkstad med bland annat bilmåleri. Räddningsverkets enheter från Kronoby, Kaustby, Vetil och Nedervetil släckte branden, som inte spred sig till den intilliggande
servicestationen.

ÖT

Jag vaknade till brandbilssirener. Massor av dem. Jag fick höra att det brinner nånstans i kyrkbyn och hoppade direkt i kläderna för att ta reda på var. Föräldrarnas första reaktion var "bara det inte brinner i huset de är 'husvakter' och kattskötare åt för tillfället". Röken ligger tjock över hela kyrkbyn. Just där det brinner kunde man ett tag inte ens se en meter framför sig. Med tanke på allt som kan finnas i verkstadsbyggnaden; gaser, olja och målarfärg, så ökar farorna ordentligt. Hoppas att ingen skadas.

Med den intensiva rökutvecklingen och lågorna som bröt fram ibland i beaktande kan man nog inte tro att verkstadsbyggnaden går att rädda. Servicestationen är ett familjeföretag. Jag kan inte ens tänka mig vad som rör sig i familjens huvuden just nu.

Osammanhängande inlägg

2008-12-09T18:35:00.001+02:00

Det finns hur mycket som helst att kunna skriva om och jag vet inte var jag ska börja. Under lilla julshelgen var jag på Evangelicums körhelg, något jag längtat efter i säkert en månad och det var underbart härligt. Jag saknar att få sjunga. Förr sjöng jag regelbundet åtminstone en gång i veckan; ifjol sjöng jag i princip varje dag på Efö och nu blir det knappt något av det överhuvudtaget. Jag tror min sångförmåga lider av det. Vi övade julsångerna inför julmusiken nästa helg. Oj, vad jag saknat dem! Särskilt Immanuel! Wonderful!

Jag genomgår en ganska tuff period just nu, med en massa tenter och uppsatser. Idag hade jag en tent och den sista innan julen är på fredag. Sedan åker jag hem för att kunna vara med på julmusiken. Ska bli så roligt. I år hålls julmusiken i Munsala och Pörtom. Det speciella är att detta blir den sista julmusiken med Göran som vår dirigent. Han ska trappa ner från dirigentstolen efter 38 år! Tänk det, 38 år! Han har varit med enda sedan begynnelsen. Det blir tomt utan honom.

I måndags hade Trädis julfest och Irene och jag hade fått ansvaret att planera och genomföra hela faderullan. Vi hade förberett en frågesport, som tilltalade båda ögat och örat. Den blev aningen för lång, men det lät som om folket som var närvarande var rätt så nöjda med programmet. Vi hade åtminstone roligt. Problemet var bara att jag knappt hade någon tid att läsa till tenten jag hade idag, men det gick ganska bra iallafall. Jag hoppas att jag får godkänt, för jag har ingen lust att komma tillbaka hit till Åbo för att skriva en tent i 90 minuter och that's it!

Nina och jag var mol alena i Åbo i helgen, så det blev ett lugnt veckoslut. Riktigt skönt med sådana. Nu längtar jag bara hem till jullovet. Ska bli skönt att vara hemma och fira julen. Förresten, hockeybloggen har äntligen blivit verklighet.

Detta osammanhängande inlägg får sitt slut i och med denna mening.

Nightly updates

2008-11-26T22:59:00.000+02:00

First of all, the purpose of this blog is to let all the readers (I know you're out there) know, that I'm still alive and breathing, despite what my latest update indicates. The pressure has not lessened. In fact, just this morning I was very near experiencing a panic attack (that can't be could, can it), but I survived this day and was a bit refreshened by some new company. Variation is good.

Second of all, I want to thank all of your kind responces and comforting words. It warms my heart. And it lets me know someone's actually reading my blog, which is a bit scary, when I come to think about it. I wonder if I've said anything inappropriate... If I have, I offer up my sincere apologies. I just write whatever comes to mind, be it thought through or not.

Tirdly, I might as well use this opportunity to tell you what exacltly it is that bothers me so. You may find it to be trifles, I don't know, but I'll have you know it can put quite a lot of pressure on a silly little girl like me. Yes, well, the thing is I'm supposed to write an essay on literature. Well, the importance of details in literature like fiction, poetry and drama, to be more exact. It should be of 5-7 pages long and contain 2000-2500 words. That is quite a lot of words, if I may say so myself. Especially if you can't think of anything to write about. Anyway, this is not all, although it is the biggest crook in the drama. I also have a Finnish exam tomorrow and an exam in Allmän språkvetenskap on Friday (which I haven't studied for yet)... I really should go to bed, shouldn't I? Naah! Oh, and the deadline for the essay is next Monday, just after Lilla Jul, Tiny Christmas or whatever. And I'll be occupied with singing the whole weekend. Evangelicum has their practice weekend and of course I'll be joining as well. I've been looking forward to this since forever. If I were smart, I'd skip the choir weekend and stay home and write the essay, but I'm not smart and I refuse to miss this. It means too much. We're going to sing in Rewell Center on Saturday and in the prison on the other side of the road on Sunday in the Advent service. That will be very interesting. It should be five or six years since we sang in the prison last time. I still have memories from that occasion. Right, well I guess now you'll say it serves me right to be stressed out of my socks, literally, right? I hope you won't, though.

Okay, now it really is time for me to go to bed. I'll get up again in just over six hours from now. So good night and sleep tight, and don't let the bed bugs bite!

Jag vill fly!

2008-11-22T20:50:00.001+02:00

Smärta. Psykisk smärta. Var inte rädd. Det är kanske inte så allvarligt som det låter. Det är bara jobbigt. Jag hittar ingen att prata med. Tillsammans med rumskompisarna är jag bara tråkig och tystlåten. De måste tycka att jag är jobbig att umgås med... Jag kan bara inte prata om hur jag mår. Jag kanske nämner att jag har massor att göra, men det är jag inte ensam om. De har precis lika mycket skolarbete som jag, kanske mera. De orkar inte lyssna på mig. Jag vill inte tynga ner dem. Det här är inte så viktigt. Bara någon uppsats och ett par tenter... Inget farligt. Men ändå. Något orsakar mig att ta tillflykt till en film jag kan utan och innan, som funnits med mig i säkert 10 år. En film som får mig att må bättre, fastän den kanske inte är den bästa i sig. Robin Hood – prince of thieves. Jag behöver inte tänka. Jag får koppla bort allt.

Jag vill hem. Jag vill bort. Jag vill vara självisk. Jag vill till någon som lyssnar på mig. Någon jag kan prata med. Som inte förväntar sig att jag ska lyssna tillbaka och ge råd och uppmuntran till dem. Någon som verkligen vill lyssna på mig och hjälpa. Som inte tar fokuset över från mig. Jag vet att Gud är den enda som kan göra det. Men Gud känns så långt borta.
En sång kommer till mig.

I tider av oro, i tider av strid,
i tider då vanmakt och tvivel tar vid,
när allt är misslyckat och jag är svag,
då behöver jag fly till dig!

Jag vill fly in i klippan. Jag vill gömma mig i dig.
Ditt namn är min tillflykt, bär mig genom allt.
Jesus, Jesus, bär mig till himmelen!

En gång var mitt hjärta så hårt och så kallt
och jag var så stolt, ja, jag klarade allt.
Men budordet grep mig, det slog mig så svårt.
Det var då jag fick syn på dig!
Jag vill fly in i klippan...

När livet skall slutas, när döden är här,
när levnaden väges på vågskålen där,
när domen skall ljuda, en räddning jag vet:
Min Jesus, jag flyr till dig!

Jag vill fly in i klippan. Jag vill gömma mig i dig.
Ditt namn är min tillflykt, bär mig genom allt.
Jesus, Jesus, bär mig till himmelen!

Critical overload

2008-10-30T19:03:00.003+02:00

Annette is suffering from a very serious overload of excitement and expectation, she's afraid that her expressing them will drive her room-mates to pick up the phone and dial the number to the closest mental asylum. That is why she must take refuge to a quieter, although somewhat more public, environment of expressing oneself. What has caused this state of mind, you might ask. The answer is very simple, perhaps even trivial, but you see, as a student, the causes of delight are fairly few for Annette and that is why something of quite a small proportion blows up into this. Alright, enough of excuses. Time to put the cards on the table, time to come clean.

Koivun veljekset tekevät NHL-historiaa
30.10.2008 18:57
Minneapolisissa eletään ensi yönä Suomen aikaa historiallisia
hetkiä, kun Mikko Koivu johdattaa Minnesota Wildin jäälle Saku Koivun
kipparoimaa Montreal Canadiensia vastaan.
NHL:n historiassa yksikään
veljespari ei ole koskaan aikaisemmin kohdannut toisiaan joukkueidensa
kapteeneina.
- Erityisen tästä hetkestä tekee se, että pelaamme toisiamme
vastaan vain kerran vuodessa. Olemme kohdanneet toisemme vain kahdesti
aikaisemmin. Illasta tulee jännittävä, mutta totta kai tämä on vain yksi 82
ottelusta, Saku Koivu muistutti Montreal Gazette -lehdessä.
Tällä kaudella
Wildin kapteeniksi noussut Mikko Koivu muistelee lämmöllä Koivujen ensimmäistä
NHL-kohtaamista joulukuussa 2005. Hän riisti isoveljeltään kiekon jatkoajalla ja
pohjusti Kurtis Fosterin voittomaalin.
- Saku vei ensimmäisen aloituksen
meidän välillä. Siinä panoksena oli illallinen, jonka jouduinkin tarjoamaan
hänellä kesällä. Mielestäni jatkoaikamaali oli kuitenkin isompi juttu, Mikko
Koivu naureskeli Minneapolis Star Tribune -lehdessä."
(MTV3)

*exasperated groans can be heard all over the place*

Hey, c'mon! Give this poor girl a break! It's not easy living without anyone to share this with (I miss you, Bina, so very much!). I'm thinking about making a blog that will run along side of this one. A hockey blog. That way this one won't be drowned in hockey related things, for those of you who couldn't care less... Does that sound like a good idea?

Anyway, back to the reasons for excitement, the reason why she's planning on staying up tonight and watch the hockey game between the Wild and the Canadians. Four words: Saku and Mikko Koivu. There, enough said. No, wait a minute. I want to excuse myself a little more. I've been encouraged and influenced by fellow forum members and an overload of articles emerging all over the Internet today. Let me demonstrate:

So you see, I'm not the only one. There's more of us out there. You cannot hide. Yes, moving on. I can feel my influence over my room mates spreading. One of them is already wishing she could stay up and watch the game with me. It won't be long now, until she surrenders to the power... of the Koivu brothers!

Hemma!

2008-10-20T00:39:00.001+03:00

Den senaste tiden har varit jobbig, så jobbig att jag förträngt varför den varit jobbig. Det har bara varit tungt, helt enkelt. Men nu njuter jag av en föreläsningsfri vecka hemma i Terjärv. Jag kom hem igårkväll. Föräldrarna hälsade på i Åbo och sov över två nätter. Vi hade bland annat tid att besöka IKEA, för att köpa lite nya grejer till lägenheten. Nu börjar jag så småningom bli nöjd med den och inte skämmas för bristen på inredning. Den enda stora saken som fattas ännu är något som täcker den långa vita väggen bakom soffan, men allt behöver ju inte ske direkt.

Idag tycker jag att jag varit rätt så effektiv, åtminstone överraskade jag mig själv. Jag har föllföljt min första pedagogik-uppgift och installerat Microsoft Office Home and Student 2007 på datorn. Eftersom programvaran var finskspråkig, fick jag också anskaffat och installerat ett Language Pack för att få en engelsk version. Allt gick smärtfritt. Under veckan ska jag ta mig i kragen och försöka framställa min första engelska uppsats. Den ska vara fyra-fem sidor lång och kommer högst antagligen ha något med den brittiska monarkin att göra. Måste bara läsa igenom ett flertal böcker först för att samla material. *suck* Det behövde jag inte göra i gymnasiet...

Minnesota Wild har haft en stark inledning på säsongen, med fyra vinster av fyra hittills. De finländska spelarna i laget orsakade rätt så stora rubriker med sin kanonstart. Antti Miettinen har gjort minst ett mål per match och har sammanlagt 5 mål och 2 assists. Niklas Bäckström höll sin första nolla i den senaste matchen mot Tampa Bay Lightning och Mikko Koivu har 9 poäng efter fyra spelade matcher, varav 4 assist och ett mål från tredje matchen mot Florida Panthers. Med det tangerade han ett franchise rekord. Det var riktigt roligt att mötas av denna bild, när man kollade in NHL's hemsida härom veckan.

Here's to hoping I'll see this again, but with more points!
Wild's nästa match är först på torsdag och jag vet inte hur jag ska överleva tills dess. Hmm... Kanske kunde jag kolla hur Teemu har det. Anaheim har däremot inte haft den bästa av inledningar, men det kanske ordnar sig iallafall.

Okej, nu får det vara nog! Dags att övergå till något annat ämne, som... ööh...

'C' as in Captain

2008-10-11T02:04:00.000+03:00

Det är väldigt få i min bekantskapskrets, som är verkligt intresserade av hockey. Mina rumskompisar delar åtminstone inte min entusiasm, så jag har aldrig någon som jag kan dela min glädje och/eller frustration med. Därför vill jag ta mig friheten att ventilera via min blogg istället. Eftersom jag främst följer med Mikko Koivu och Minnesota Wilds framgångar, så kretsar mina känslosvall oftast kring dem, men en och annan förströelse kanske slinker in ibland.

Ja, jag nämnde alltså ventilation. Igår var ett sådant tillfälle då jag gärna skulle ha visat min glädje på ett mera märkbart sätt, men vid närmare betraktelse av rumskompisarnas ansiktsuttryck och humör fick jag nöja mig med ett litet, fegt utrop. Det var nämligen så att nummer 9, Mikko Koivu, blev en av de två spelarna som får bära bokstaven ‘A’, på sin spelartröja under hela inkommande säsong. A:et står för ‘alternate Captain’ och betyder att han är en del av lagledarteamet. Det i sig var en stor ära, men så ikväll fick jag veta att han dessutom blev utnämnd till Wilds kapten under oktober månad. Wild kör på rotating captaincy-taktiken, alltså en ny kapten varje månad, för att fördela ledarskapet och på det sättet uppmuntra spelarna att jobba hårt. Spelarna måste förtjäna det. Den här taktiken är sällsynt i dagens NHL och det är många av Minnesota-fansen, som ogillar den skarpt. Hursomhelst, så kommer Mikko i oktober bära bokstaven ‘C’ på sin tröja. 'C' för kapten. Så nu kan Finland stoltsera med två Captain Koivus. Till råga på allt har spelaren i fråga börjat blogga på MTV3 Sporten, så nu är jag fullständigt laddad för en ny NHL-säsong. Första matchen hålls natten till söndag, och nej, jag tänker inte titta på den. Nog tycker jag om hockey, men jag är väl ändå inte galen!

Intressanta länkar:

http://wild.nhl.com/

http://blogit.mtv3.fi/wildthing/

Inlägg nummer 100+1!

2008-10-11T01:53:00.000+03:00

Förra inlägget var mitt hundrade och jag visste inte ens om det! Det förtjänar ett litet utrop: *squee*
Anyway, back on topic!

Den senaste veckan har enligt mig varit en smula jobbig och stressig. Åtminstone lämnar den en sådan eftersmak. Vad som riktigt varit jobbigt kan jag inte riktigt sätta fingret på, men den har väl innehållit korta nätter, läxor, stressade biblioteksbesök och allmän oreda.

Jag spenderade senaste helgen hemma i Terjärv, åtminstone delvis, fastän det kändes som om jag var mera borta än hemma. På fredagskväll åkte jag och Emma till Efö för att få träffa gamla klasskompisar och lärarna på den traditionella fjolårsträffen. Det var verkligen trevligt, men jag kände nog en klump i halsen när vi gick in i festsalen och såg att “våra” platser, de platser vi alltid satt på i festsalen, var upptagna. Där satt de nya musikeleverna, årets musikstuderande. Dessutom var saknaden efter Bina väldigt påtaglig. Det var helt enkelt inte samma sak utan henne. Vi fick titta på bilder från fjolåret och skratta och sucka. Vi fick sjunga tillsammans med nuvarande Chorus Minor och, när Mattis till sist bestämde sig för att ansluta sig till oss, också framföra “Kolibrisången”. Åh, vilka underbara minnen vi fått under fjolåret. Vilket utomordentligt härligt år! Jag är så tacksam! Den traditionella volleyboll-matchen blev oväntat inställd det här året, till min stora glädje, så istället fortsatte vi med glasskonsumeringen i matsalen. Kvällen på Efö slutade dessutom på en härlig high note, när vår stora dröm gick i uppfyllelse. Hela fjolåret, eller åtminstone halva, gick vi och hoppades att vi någon gång skulle få möjlighet att sjunga “Rövarsången” (den ur Ronja Rövardotter, ni vet) i trapphuset i Kursgården. Där är akustiken obeskrivlig. Vi stod där, sex stycken, två herrar och fyra jäntor, i mörkret och hojtade på bästa rövarvis, medan årets studerande häpet lyssnade på väsendet. Det är en sång som jag alltid befarat att sjunga, eftersom det inte är så lätt att sjunga som en rövare när man vet att man inte är en, men jag har aldrig sjungit den så bra som då. Det som skulle ha gjort upplevelsen perfekt är ju förstås om Bina varit med. Till och med Nicko (musikläraren) tyckte att det var det bästa på hela kvällen (han var ensemblens ende tenor).

Jag kunde inte låta bli att titta in på församlingshemmet när jag kom inkörande i Terjärv senare på kvällen. Sara och Kyle McCartan var inbjudna på ungdomssamlingen och jag saknade verkligen mina ungdomar. De hade tydligen saknat Nina och mig också, eftersom de gjort ett jättefint kort åt oss. De är bara för gulliga. Kortet är uppsatt på köksdörren och uppmuntrar mig vid varje måltid. Det värmde verkligen.

På lördag var det dags för förlovningsfest, det första i vårt 9-, eller är det 10-mannagäng, och antagligen det enda på ett bra tag. Det var roligt att träffa alla igen, trots att två är utflugna utomlands, och höra vad som försiggår i deras liv. Det känns så konstigt att växa upp… Ja, förlovningen i fråga stod mellan Eva och Thomas.

Sidenote: Nina tittade just sömnigt ut ur sitt rum och förvånades över att jag fortfarande är vaken. Stackarn är inte van med mitt nattuggleri. Nåja, någon gång ska vara den första.

Ikväll har vi tagit oss friheten att spendera en myskväll hemma. Vi har suttit och smuttat på varm O’boy och tittat på Annas film Jane Eyre - en väldigt bra film, förresten. Boken är också en läsupplevelse i sig.

Okej, kanske dags att så småningom krypa till kojs. Jag har en uppsats som måste förberedas imorgon. Oh, joy! Men Melinda kommer, så något har jag att se fram emot.

Huvudvärk

2008-09-30T12:31:00.000+03:00

... eller migrän? Svaret vet jag inte, men detta symptom har plågat mig i två dagar nu. Jag hade huvudvärk igår morse, tog tablett, men det hade ingen effekt. Huvudvärken varade i princip hela dagen. Inte hjälpte det att ta en tupplur mitt på dagen heller. Idag ser ut att bli likadan. Jag vet inte varför jag har huvudvärk.

Jag sitter vid en av datorerna i engelska-insten och försöker få tiden att gå i väntan på att få gå på föreläsningen i Allmän språkvetenskap. Den kommer att vara kortare än vanligt idag eftersom det tydligen ska förberedas i en timme för nästa föreläsning. Det är nämligen så att Mark Levengood ska ha föreläsning kl. 15, om något som jag inte minns längre. Eftersom jag har kursen Kommunikationsprocesser på mitt schema, så är det obligatorisk närvaro. Jag har redan hunnit komma nära till att krocka med den kände finlandssvensken och min kompanjon hade en sharp intake of breath känsla sekunder efteråt. Vi får se hur händelserna utvecklas.

Nä, nu ska jag ta och försöka göra någon nytta och läsa Zadie Smiths White Teeth istället.

Jag skriver, alltså lever jag

2008-09-27T23:27:00.000+03:00

Dags för ännu ett mindre genomtänkt blogginlägg. Vi kom precis hem från middag och kvällste hos Irene. Med vi menar jag Sofia, Nina, jag själv och Anna, men inte vår Anna utan Anna S. Det var väldigt trevligt och smaskigt. Vi kom fram till att det är ett väldigt mysigt sätt att spendera en kväll. Nu håller vi på att varva ner var och en för sig. Det pratades om någon form av andakt, men vi får se hur det blir med den saken. Sofia pratar med syrran för tillfället. Skype är verkligen bra att ha.

Idag började vi också arbeta på vårt projekt att piffa upp lägenheten litegrann. Väggarna är i desperat behov av dekorering och efter vårt besök hos Irene, så blev vi bara ännu mer inredningssugna. Jag hoppas att vi ska få något uträttat.

Imorgon blir det antagligen gudstjänst vid Metsku och sedan söndagsmiddag på stan. Antagligen. I övrigt hoppas jag på en lugn och avkopplande söndag.

Förresten, idag fick jag till min förvåning se fyra tjutande ambulanser köra förbi vårt hus och svänga in på strandpromenaden. Enligt Nina hade en man (drucken) fallit ner i ån och många hade anropat ambulansen samtidigt. Det var lite spännande. Tur ändå att mannen kom upp ur vattnet utan någon större skada.

Sorg, trötthet och förväntningar

2008-09-25T23:42:00.000+03:00

I tisdags drabbades Finland av ännu en stor chock och tragedi. Det är svårt att förstå vad som får en människa att må så dåligt och hata sin omvärld så mycket att han inte ser någon annan utväg än att skjuta ihjäl andra och sedan ta sitt eget liv. Jag tänker inte analysera, utan vill bara uttrycka min sorg över detta och mitt medlidande med alla som drabbats av tragedin på ett eller annat sätt. Vi får hoppas och be att inget liknande händer igen. Vårt land hade fått tillräckligt redan vid första skolmassakern.

Den här gångna veckan har varit tung på många plan, främst psykiskt. Jag var uppskakad efter tisdagens händelser och den var också den mest känslosamma dagen, även om det inte enbart berodde på skolskjutningen. Jag har inte sovit så väldigt bra på senaste tiden och det är kanske inte så bra. Jag var trött, stressad och allmänt på dåligt humör. Det kan vara skönt att få gråta av sig ibland.

Idag hade jag min lärarlämplighetsintervju. Det är så svårt att säga hur det går på intervjuer, eftersom man inte vet vad intervjuarna vill höra. De ställde ganska kluriga frågor, så vi får se om jag hjälpte eller stjälpte mig med mina svar.

Försäsongen av NHL har kört igång och jag följer ivrigt med Mikko Koivus och Minnesota Wilds framsteg. Vadå, ishockeyfreak? Man måste väl få ha intressen! Ett av mina råkar vara ishockey och då följer jag självklart med hur det går för min favoritspelare. Det är väl inget brott? Tro mig, det här blir Mikko Koivus år! Såvida han inte skadar sig igen. Det får han bara inte göra. Han verkar vara hur taggad som helst och i toppform. Wilds styrka, helt klart.

Glasögon och förhinder

2008-09-22T23:31:00.000+03:00

Idag när jag begav mig mot skolan så märkte jag till min stora förskräckelse, när jag kommit en bra bit på vägen att jag glömt mina glasögon hemma. Eftersom jag redan höll på att bli försenad ville jag inte ta risken att vända om för att hämta dem, utan beslöt mig för att ta en nördplats i auditoriet istället. Tur var det att ingen av de båda föreläsningarna krävde något avtecknande från PowerPoints eller liknande. Jag kunde dra en lättnadens suck, men samtidigt också en slutsats. Trots att jag haft glasögonen nu i snart två månader är jag tydligen fortfarande så ovan att ha dem att jag glömmer dem. Endera det eller så är jag bara väldigt tankspridd.

Ikväll var återigen en varannan måndag och det betyder Trädis. Det var meningen att Mats Sundfors skulle prata, men han fick förhinder, så Daniel Björk lovade att hoppa in. Tre timmar innan samlingen skulle börja fick styrelsen ett samtal där de fick höra att han var sjuk i hög feber. Plötsligt hade de ingen talare, men de löste det på bästa sätt genom att visa ett vittnesbörd av Casting Crowns-sångaren (samma som på nattcafé under missionsfesten) och sedan hade Robert Ojala ett kort vittnesbörd. Under caféet fick vi åtnjuta sång och spel av Sarah Timonen och Manne Tianen. Ljuvligt!

Nu börjar Sofia bädda ner sig, så det får vara tecknet för mig att shutta upp.
Jesus is Lord!

Fireworks

2008-09-21T23:25:00.000+03:00

Wow, I just got to tell you this before I turn in for the night. Today after the service we went to Inas for Sunday lunch, something we intend to establish as a form of a Sunday habit, she told us the reason why the flags were up all over the city. Apparently today was Åbo-dagen and she told us to expect fireworks later in the evening. Naturally the lasagne and the brownies she made for dessert made us forget all about that, but at 9 PM tonight I suddenly heard some rumblings outside and in an instant I remembered what she had told me. I rushed outside and got Anna with me and later Nina, as well and we witnessed the most amazing fireworks show ever. I bet it even put the fireworks show at the grande finale of the Olympics to shame. It was so unbelievably cool. We just stood there in awe and amazement by the whole thing. And the best of it all. We had the best view from our balcony. Practically front seat tickets. I pitied the people who stood down on the riverwalk. About fifteen minutes later when the lights and flashes had died down the crowd started moving again. I don't think I exaggerate when I claim that on the riverwalk alone there might have been about a thousand people. It was so cool to see all the people who had been standing by the river watching the spectacle walk away in search for their cars and what not. What a night! Unbelievable!

How can they do this to me?!

2008-09-21T18:05:00.000+03:00

Varning för virrigt hockey-pladder!

För ett par dagar sedan snubblade jag på en artikel som nästan slog andan ur mig och många olika känslor väcktes till liv samtidigt; rädsla, sorg, besvikelse, men framför allt ilska. De som känner mig vet hur intresserad jag är av ishockey och vilken glädje jag känner av att se Finland spela i en landskamp. Med "landskamp" menar jag i huvudsak de stora turneringarna; VM och OS. Nåväl, artikeln som näst intill gav mig en hjärtattack var denna: NHL finished with Olympics after 2010

Den menar att NHL (National Hockey League, hockeyligan i USA och Kanada, där alla stora ishockeyspelare antingen spelar eller vill spela) inte kommer att låta sina spelare delta i fler världsturneringar efter OS i Vancouver 2010. Visst, jag har hört hemska rykten tidigare om något i den här stilen, men jag har vägrat tro på det. Att inte bara OS stängs för NHL-spelare, utan också VM, som i princip inte tar någon tid av NHL-säsongen, då de spelare som deltar i VM redan blivit utslagna ur playoffs. 2010 kan tyckas vara långt borta, men i själva verket betyder det endast tre ynkliga turneringar till med NHL-spelare och det är då inte tillräckligt för mig. Kan du tänka dig ett VM utan spelare som Saku Koivu, Ville Peltonen, Jere Lehtinen, Olli Jokinen, Mikko Koivu, Tuomo Ruutu, Jarkko Ruutu, Kimmo Timonen, Teppo Numminen och Miikka Kiprusoff (om han någonsin får delta igen) m.fl. iklädda våra blå-vita färger? Hallå, Finland har inget ordentligt lag utan NHL-spelare och detsamma gäller i princip också alla andra länder, i synnerhet USA och Kanada. Klassen på världsturneringarna sjunker drastiskt och därmed också intresset. Detta beslut kommer högst antagligen betyda slutet för internationell ishockey i det långa loppet. Hur många är det inte som i övrigt struntar i en sport, där man försöker skjuta in en gummigrej i ett nät med hjälp av stickor, men som, så fort som Finland möter Sverige i landskamp, sitter i tevesoffan och spänner sig, drar in andan och jublar tillsammans med oss andra hockey-huliganer? Erkänn, du vet att det stämmer!

Det här är det värsta jag hört på länge! NHL pratar om att expandera och utöka intresset för ishockey i Europa, men att vägra låta spelarna delta är allt annat än bra publicitet. Okej, jag kan förstå motiveringarna bakom NHL-pamparnas beslut; att spelarförsäkringarna bara blir dyrare och dyrare och risken att spelare skadar sig, men det betyder inte att jag stöder det. Jag ser landskamper som något ädelt, där varje landsman kämpar för ära och berömmelse och jag har alltid haft det intrycket att spelarna ser det som en ära och ett privilegium att få representera sitt land i en stor turnering. För mig är det alltid en njutning att se dem göra det. Det syns så tydligt på spelarna hur mycket det beyder för dem.

Även om denna artikel gjorde mig förkrossad, så blev jag iallafall lite optimistisk när jag dagen därpå läste det här: NHLPA looks to Olympic participation beyond 2010
Organisationen som representerar spelarna i NHL ställer sig tveksamma till att spelare vägras representera sina respektive länder i turneringar. De vet att spelarna inte skulle tycka om ett sådant besked. Enligt de intervjuade är försäkringarna inte ett så stort problem, som man får det att låta.

Jag vägrar ge upp hoppet. Jag tror att det finns andra som jag. Åtminstone hoppas jag det. Andra som gillar ishockey och som inte vill se VM rinna ut i sanden. Mycket kan trots allt hända på två år och jag hoppas att NHL väntar med ett slutgiltigt beslut till efter Vancouver 2010. Jag kan inte ens föreställa mig den besvikelse jag skulle känna om jag inte får se bröderna Koivu m.fl. representera sitt land i Helsingfors 2012. Då tror jag nästan att jag ställer in mina planer på att skaffa biljetter till någon match. Det får inte ske! Det får det bara inte!

Refreshments

2008-09-20T00:30:00.004+03:00

It's been a few weeks since my last entry and I thought now would be as good a time as ever to update, seeing as my blog has gone through a few facelifts. Refreshment is healthy. Since I am studying English, I decided to write in just that this time. It might be a recurring habit, we'll see. It all depends upon what mood I find myself in at the time of typing.

First of all I'd like to inform those few of you that find yourselves trying to interpret this, that I've now lived here in Åbo just about four weeks. Last weekend I went home for practically just one day. The train that would take me home departed from the station at 18:05 on Thursday and arrived in Kokkola at 22:45 or something like that. I got to stay at home the entire Friday, but on Saturday the bus took me to Vasa. Evangelicum had it's first weekend of practice for the semester and I wanted to join, of course. I was a bit nervous, because I was going to lead the opening devotion and it was something I really wanted to be right. I wanted to point out how important it is that we, as members of a Christian choir, think about the message our songs have. The songs we sing all have beatiful and important lyrics that strive to share the Gospel to those who listen and to those who sing, as well. I also read a few of the lyrics out loud:

Jag vill prisa dig med min sång

Jag vill prisa dig med min sång,

Jag vill högt lova ditt namn.

Du burit har en gång

All min synd på korsets stam.

Du är den som är här när allt ser dystert ut.

Du är den som tänder ett ljus i våra liv.

Du är evig Fader och Gud, du är livets perspektiv.

Du är Konung överallt!

Du är den som är här när sorgen tynger mig.
Du är den som gav mig ett hopp på Golgata.
Du har tagit straffet på dig, du är livets ljus för mig.
Du är Konung överallt!

Jag vill prisa dig med mig sång…

I really enjoyed the choir weekend. It gets better and better every time I meet the guys in the choir. We have such a good time together. And we learned a whole bunch of new beautiful songs with wonderful lyrics. Maybe I'll write them down someday.

Today I had no lectures on my schedule. Actually all of my Friday's are free and that sounds very nice. I've longed for Friday to come ever since Monday this week and the time seemed to go very, veeeery slowly. But, at last, today it came... and I spent the whole day cleaning the appartment. That's my day off. Simply perfect. Well, anyway, I felt kind of good about myself, although I don't know if my room mates appreciate it at all.

By the way, on Tuesday all four of us went to Metsku to listen to Johan Candelin and Nina Åström. It was simply a wonderful evening and the meeting gathered a lot of visitors. It was so nice to see Nina again. She's our former English teacher, you know. And listening to Candelin is always a pleasure. On Wednesday ÅA arranged the annual Gulisakademin. It was fun, because I got to see my old Efö neighbour, Martina, who lived right across from me. I returned home a few euros poorer, but 14 badges for my "halare" richer. If only that exciting peace of clothing would get finished sooner.

Fun fact: After testing my theory on at least 7 people, including myself, I've come to the conclusion that if you watch the first episode of One Tree Hill, it's impossible to stop.

Ett hemlikt projekt utvecklas

2008-08-30T00:05:00.000+03:00

Efter att ha spenderat drygt en vecka i Åbo börjar jag så småningom att känna mig hemmastadd. Vår lägenhet tar sakta, men säkert formen av ett riktigt hem, som det är skönt att komma hem till efter en lång skoldag. Första veckan som gulnäbb på ÅA är nu avklarad med nöd och näppe. Det har varit tufft och tröttsamt, men samtidigt lärorikt och intressant. I detta nu ser jag fram emot universitetsstudierna, som inleds nästa vecka.

Denna första vecka har minsann varit händelserik. Jag, Sofia och våra respektive föräldrar anlände i Åbo på torsdag förmiddag förra veckan. Det blev massor med bärande och lyftande för att forsla in möblerna och resten av flyttlasset. För att få ner all min packning på en enda gång hade vi lånat en paketbil av en bekant, så det blev en del skumpande i den. Egentligen var det planerat att föräldrarna endast skulle spendera en natt i Åbo, men det blev sist och slutligen så att de åkte hem på lördag istället, för att vi skulle få fixat allt praktiskt i lägenheten. IKEA och en massa andra möbelaffärer besöktes innan vi fick köpt varsitt skrivbord åt oss. Exakt likadana, lustigt nog. Fast det kanske inte kändes så lustigt längre när man tvingade sig själv att montera ihop båda skrivborden under samma kväll. När parenteserna sedan hade åkt kände vi oss båda lite molokna och övergivna, men fann trygghet i varandra. Vi var åtminstone inte ensamma i vår stora lägenhet.

Den tredje rumskompisen Anna kom till Åbo på söndag och då kändes det genast lite livligare i huset. På måndag drog sedan studieorienteringsveckan igång för oss gulisar och under hela veckan tutades en massa information i oss, som vi aldrig kommer att komma ihåg. Vi har bland annat fått höra om uppbyggandet av en personlig studieplan, datacentralen, olika ämnesföreningar och kårer och så har vi fått skaka tass med rektorn för ÅA. Mitt intryck så här långt är god. Lite tråkigt är det förstås att akademiska studier så starkt förknippas med festande, men det är väl i mångt och mycket upp till en själv vad man gör det till. Igår kväll var praktiskt taget alla gulisar ute och yrade på någon bar eller klubb för att lära känna varandra inom de olika ämnena och fakulteterna. Själv fick jag umgås med mina fellow engelsmän och kvinnor och vi hade det riktigt trevligt. Jag hoppas att jag får chansen att vara med i gemenskapen och trivs med mina studier, annars vet jag inte om jag kommer att orka.

Idag hade jag och Sofia endast en lektion att gå på, där vi gjorde upp våra studieplaner. Det kändes skönt att inte ha så krävande program efter en lång och innehållsrik vecka. Nina flyttade in också, så nu är hela hönshuset komplett. I och för sig hade Anna redan hunnit åka bort över helgen, men hursomhelst är alla rum nu inredda och vi får börja fokusera vår energi på inredningen i själva lägenheter och försöka höja på mysfaktorn. Det här kommer att vara vårt hem under ett år framåt och vi vill trivas.

Imorgon spenderar jag min första veneziad någonsin borta hemifrån och den mångåriga traditionen vi haft bryts abrupt. Jag skulle ge rätt så mycket för att få vara hemma imorgon med familj och vänner, men så blir inte fallet. Hursomhelst önskar jag en glad veneziad åt er alla!

Mamma Mia, it's the Dark Knight!

2008-08-20T12:04:00.000+03:00

Det här är antagligen mitt sista blogginlägg innan vingarna bär mig söderut mot Åbo. Det känns lite märkligt och ledsamt att tänka att det här är min sista hela dag hemma på en ganska lång tid... Men för att inte börja stirra mig bort i den tunneln, så ska jag istället blicka tillbaka över de senaste dagarna.

På fredagen fick jag nöjet att vara på Heidis och Martins förlovningskalas i Vasa. Det var riktigt trevligt och de bjöd på massor med smaskiga godsaker att snaska på. Roligt var det också att träffa så många vänner och bekanta. Mina planer för kvällen blev om intet, så jag försökte febrilt hitta på något att göra, för att Vasa-besöket skulle bli komplett. Någon nämnde bio och då var jag såld. Vi var två som bestämde oss för att svänga in via bion och vi försökte få några till med oss. Sist och slutligen var vi 12 ungdomar som med biljett i hand traskade in i biosalongen och slog oss ner för att titta på The Dark Knight, den andra filmen i den nya Batman-serien. Det kändes spännande, men samtidigt lite vemodigt att se Heath Ledger i sin sista fullständiga filmroll. Han var helt lysande, stal varje scen han var med i. När filmen var slut kunde jag bara säga "Wow!" The Dark Knight är stor och maffig och välgjord. Fast också väldigt mörk och rå. Jag ser fram emot film nummer tre. Efter filmen traskade 11 ungdomar iväg till McD för lite tilltugg. Jag fick dessutom äntligen träffa Gi, som jag inte sett på flera månader. Lilla, söta Efö-människa!

På lördagkväll hade vi på sätt och vis en sista chicks-träff hos Alexandra, innan alla skolor drar igång för terminen. Att vi skulle skiljas åt för en tid var ett genomgående tema under kvällen. Lägenheter visades, resor gicks igenom och bekymmer ventilerades. Melinda skulle åka till Danmark dagen därpå, så vi fick säga vårt första farväl.

Vi fyra tjejer som ska dela lägenhet nu i ett år framåt hade tillsammans med respektive föräldrar en liten samling hos Sofia på måndag och efteråt gav vi oss av mot Jeppis tillsammans med Johi, Mia, Karin och Sofie. Vi skulle på bio för att se Mamma Mia! Det var en vädligt glad film, som vinner på att inte ta sig själv på så stort allvar. Medelålders kvinnor och män, som sjunger och dansar för allt de har. Musiken var hur bra som helst, det är ju ändå ABBA och jag överraskades av Meryl Streeps talang. Att se självaste James Bond sjunga ABBA gör ju bara det att filmen är en Must See. När filmen var slut och besökarna började söka sig mot utgångarna, såg jag ett leende på de flestas läppar och då måste ju filmmakarna ha lyckats med sitt arbete.

Idag väntar packandet. Imorgon åker vi ner till Åbo. Jag är lite orolig att vi inte ska hinna, men det ska väl nog gå bra. Problemet är bara att jag just nu är lite krasslig, så energin tryter. That's life!

Vi ses i Åbo!

Blixtar utan dunder

2008-08-18T12:18:00.000+03:00

Klockan börjar närma sig 23 och jag sitter här i dörröppningen till vår terrass. Iklädd pyjamas, med täcket över knäna och datorn i famnen. I bakgrunden hör jag pappa se på något OS-program och mammas gnyende över en bit tråd som inte gör som hon vill i hennes virkning. Varför sitter jag här på detta besynnerliga sätt? I mer än en timme nu har vi sett blixtar lysa upp himlen utan ett enda buller från ett åskmoln. Med jämna mellanrum under tiden som jag skriver skräms jag av plötsliga upplysningar av himlavalvet och äntligen hör jag ett dovt muller långt borta. Det är flera år sedan jag senast upplevde ett kornblixtåskväder, men den gången under en natt, som efterföljdes av en skoldag, så jag vågade inte ta mig tid att observera konstverket. Nu tänker jag ta vara på tillfället, fast tyvärr är detta inte ett lika energiskt åskväder. Det passerar flera minuter mellan varje blixt, medan jag drar till minnes att blixtarna gick så täta förra gången att man knappt visste om det var natt eller dag. Det är väldigt fridfullt att sitta här, när man bara höra regnet falla i jämn takt och fabrikens låga surr på andra sidan ån. Annars är det helt tyst och stilla förutom vindens sus i trädtopparna och ibland hörs ett “Ouff!” utropas när jag återigen överraskas av ett upplyst himlavalv. Livet på landet!

Klockan är snart 1, men blixtarna fortsätter att lysa upp himlen. Ungefär vid hal tolv ökade intensiteten i åskvädret, men nu har det lugnat ner sig igen. Har inte sett några blixtar eller hört något muller på ett tag nu.

Lathet

2008-08-07T23:25:00.000+03:00

Det är jag personifierad. Borde har varit mera aktiv, idag än vad jag varit. Missionsfesten inleds ju trots allt imorgon. Kanske intalade jag mig att det räckte att jag bar in alla de där varorna vi inskaffat till kiosken idag; limsa, pringles och massvis av godis... Hursomhelst har jag inte gjort något annat av värde. Fast jag var ju klädd i något annat en pyjamasen större delen av dagen, så det är ju en seger åtminstone. Om en liten stund ska jag väl försöka dra mig iväg mot sängen, men jag vet redan hur det blir sen. Jag kommer att ligga och oroa mig över allt som borde göras, men inte har gjorts inför helgen, allt jag inte tänkt på, allt jag skulle ha kunnat göra idag, som aldrig gjordes etc. Eller så drar min hjärna en dålig repris av gårdagens sömnavsnitt och börjar oroa sig över lägenheten och alla saker jag måste ta med, samt alla möbler jag inte har, såsom en säng. Sån är jag, jag vaknar till natten. Kommer knappast att somna på några timmar ännu iallafall, eftersom jag är van med att vaka till 3-tiden och vakna runt 12. Och mamma gnäller.

Glädjeskutt!

2008-08-06T01:48:00.002+03:00

Vi har en lägenhet!

Check it out:
http://www.oikotie.fi/cache?exit=show_apt&id=1578937

Välkommen till Slottsgatan 34 i Åbo, när vi flyttat in och gjort oss hemmastadda.

H: Fyra lättade tjejer

G1C - Forgive Me

2008-07-31T00:36:00.000+03:00

I came across this song as a soundtrack for the first episode of the fifth season of one of my absolute favorite TV shows; One Tree Hill. I've loved the show ever since it started running in 2003 and I'm hooked. Why? I'm not entirely sure myself. Perhaps the inspiration to analyze this passion will lead to another post in the future. In any case, the reason for this was a wonderful christian song by a christian hip hop band called Group 1 Crew. I was totally blown away by it and it made by day to hear a christian song in a regular drama show. So cool! Anyway, here's the song. I took the liberty to use a OTH video to portray it, so sue me.

Group 1 Crew - Forgive Me

Father, I’m going through some heavy things
It seems like this world ain’t getting any better
The more we try to get closer to You
The farther we run from Your throne

I’ve spent so many nights wonderin’ when will it end
When will the day come when happiness begins
I’m running the race but it seems too hard to win
I’m sick of mourning my stomach is throwing up in the morning
I’m calling for help and watching it melt away
My heart’s been put on display and put away
In many ways, many times I told myself it was ok
And anger was the price that was paid
While these faded dreams just screamed to bring them home
The burden was too heavy I kept running from the throne
I can’t take it any longer
I can taste my spirit hunger
God please help me get home

Chorus:
Lord though I walk through the valley of the shadow of death
I’m not scared cause You’re holding my breath
I only fear that I don’t have enough time left
To tell the world that there’s no time left, Lord please
Lord though I walk through the valley of the shadow of death
I’m not scared cause You’re holding my breath
I only fear that I don’t have enough time left
To tell the world that there’s no time left

I’ve come to terms that I’m burning both sides of the rope
And I’m hoping that self-control would kick in before I’m choking off
The sin that be destroying every fiber I got
I need the Lord in every way I’ll never make it I’m not
Going back to the way I was before Christ in my life
I couldn’t do it I would lose it there’s no point to the fight
And I’m writing this song, for the people who don’t belong
I pray away the pain you feel from all the things that went wrong
Inside a life that’s filled with anger and disappointment
Cause daddy treated you weaker than all of the other kids
It’s annoying and I feel for all of you who wanna give up
You feel stuck I feel the same way Lord help us stay up
You couldn’t pay me to abandon the idea of true hope
That I could make it through this life into a place where there’s no crying
I’m dying to find You with open arms when I go
Knowing You love me and You waiting to give rest to my soul

Lord I don't know what I'm struggling for
There’s go to be more
Than this life I know
But still I’m here fighting to never give up
I find strength in Your love
And You will see me through

My summer so far

2008-07-29T21:08:00.000+03:00

I think it's about time something started to happen on this blog of mine, so I'm doing something about that. It's been a long time since my last post, two months actually and during that time I was going through some heavy things. I was saying goodbye to most of my classmates and the safe environment I've lived in for the past year. You could say I was a bit devastated. Now, during these two months I've enjoyed a lot of exciting things. The first few weeks of my summer vacation I went through some entrance exams to different universities and I also spent about a week as a supporting leader on the congregation's confirmation camp. It was my fifth year as said leader and I enjoyed it very much. On Midsummer's Eve a few of my friends and I went to Klippan, the beautiful camp area in Munsala, where Evangelicum sang at a meeting and afterwards we drove over to Pörkenäs in Jakobstad, the place to be on Midsummer's Eve. We arrived home quite early that night, since the confirmation mass was held the next day. In the evening we returned to Pörkenäs and the Midsummer Festival. I really enjoyed myself over there and after a quick feeding at Korv-Görans in Jeppis, we arrived at home at abour 4 a.m. I fought against sleep for a few hours, but didn't succeed in the long run.

I started working in July as a camp leader for different kinds of children's camps held at Klippan and a few others of SLEF's camp areas. My first assignment was to hold the reigns for a child&adult camp that lasted for two days. It was fun and a good way to get warm in my clothes for the rest of the summer. I also spent a week in Åland or Vårdö, to be exact. There's a lovely camping area there called Sandösunds camping and the four of us that spent the week there tried to hold activities for children and some bible studies. It wasn't easy, but I really liked it there and since it was my very first time in Åland, it was exciting to say the least. We left for Åland on July 4 and I came home at about 3 a.m. on July 13. I got to spend a few free days at home before my work continued, this time with a junior camp at Klippan that lasted from July 15 to 18 and then a teen camp from July 21 to 24, although the prepare for the latter camp began a day earlier. It was quite a special camp since we had 109 teens (an all-time record). The teen camp was my last work assignment and I decided to really try to relax and let loose on the youth and young adults camp that started almost immediately after. It was wonderful, simply wonderful. I got so much closer to my friends and the presence of God was breath-taking. I am so thankul.

Maybe I should tell something about the status of the coming year and where you might find my on the up-coming fall. I recieved acceptance letters from three different schools, from all the schools I applied to, to be quite frank. I got accepted to English studies at Vasa Universitet and Åbo Akademi in Åbo, as well as Social studies at Novia in Åbo. You could say I was shocked and somewhat dumbfounded. I was not expecting it. But I've come to a decision regarding which school to attend and I've chosen English in Åbo. I'm not entirely sure why, but I think and hope it's the right decision. Anyway, it's too late to take it back now, since I sent my acceptance and declining letters to each school today. Now only one major problem remains; I don't where I will live the next year. So if someone knows of a free one or four roomer, please let me know.

By the way, if someone was wondering about the choice of language for this post, you found your answer in the peace written above. I want to get some practice in.

Kort sammanfattning på svenska:
1. Jag lever.
2. Jag har varit hjälpledare på församlingens skriftskolläger i Nuolinen.
3. Jag spenderade midsommaren på Klippan och Pörkenäs.
4. Jag började jobba som SLEF's sommararbetare i juli. Till mina arbetsuppgifter hörde att vara ledare på:
- barn&vuxen-läger på Klippan
- campingmission på Åland i en vecka
- juniorläger 2 på Klippan
- tonårsläger på Klippan
5. Jag har njutit alldeles fullständigt på ungdomslägret på Klippan 25-27.7.
6. Jag har sökt till sex utbildningar på tre olika skolor och kommit in till en utbildning på varje skola, varav alla var placerade på första plats vid ifrågavarande skola.
- engelska vid Vasa universitet
- engelska vid Åbo Akademi i Åbo (hade också sökt till PF, men engelska var högre preferens)
- socionom vid Yrkeshögskolan Novia i Åbo (hade också sökt till samma utbildning i Vasa och turism)
7. Jag kommer antagligen att studera engelska i Åbo till hösten.
8. Jag har ingen lägenhet.
9. Hjälp!

All good things must come to an end

2008-05-27T01:16:00.000+03:00

Förr eller senare måste saker och ting ta slut, men i det här fallet känns det som om slutet kommer alldeles för tidigt. Visst är jag rätt så skoltrött, men Efö är så mycket mer än en skola. Efö är ett hem, en familj, en livsstil. Och nu är det väldigt snart dags att ta farväl av det hemmet, den familjen, den livsstilen och den skolan. Inte för alltid, förstås. Efö har alltid funnits med i mitt liv och kommer alltid att göra det, nu med mycket större betydelse än tidigare. Fast jag kommer aldrig att gå på Efö, som elev igen. Såvida jag inte får för mig att titta in på rekreativa linjen någon gång i framtiden… Men nä, nu är det slut (tårarna börjar rinna igen).

Jag kan inte överhuvudtaget börja beskriva vad detta år betytt för mig. Alla upplevelser, men framför allt alla människor. Alla nya bekantskaper och vänner jag fått. Det känns som om en del av mitt hjärta kommer att stanna kvar här. Stanna här tillsammans med alla andra. Då inser jag att de flesta andra inte heller kommer att vara här nästa år. Våra vägar skiljs om två dagar. Inte för all framtid, men för många för en bra lång tid. Inte vet jag heller om jag någonsin kommer att se en del av mina fellow students, många av dem av andra nationaliteter. Deras liv kanske för dem tillbaka till deras hemland. Jag kan ju förstås alltid hoppas att ta en tripp till Brasilien, Tyskland, Portugal, Vietnam eller kanske Thailand någon gång, men det kommer inte att vara samma sak. Det är bara att inse. It’s the end of an era. En ett-årig era, som satte djupa och oförglömliga spår. Det enda jag ångrar är att jag inte dokumenterat mera under mitt år. Mera foton, mera text, kanske t.o.m. mera film. Förr eller senare kommer mitt minne att svika och då har jag inget att falla tillbaka på en tilliten att jag njöt, mådde bra och älskade det.

Min filt blev klar igår. Ni vet, den med rosor på. Ett ca. 7 månader långt arbete såg sitt slut. Jag började jobba på den någon gång mot slutet av november, tror jag, eftersom jag minns att jag höll på att vira mina lappar under bibelhelgen på Lutski vid lillajul. Och igår, den 25 maj, var den klar. Den filten har jag satt mycket tid, flit och kärlek i och jag hoppas att jag alltid ska komma ihåg mitt Efö år genom den. Jag har ju trots allt spenderat massor av Tro&Etik-, ljudteknik-, Månadens tema- och Chorus Minor-timmar med att virka, virka och virka. De flesta har varit medvetna om att en filt varit under konstruktion. Nu är den klar. Precis som mitt Efö-år.

Jag har börjat packa lite grann redan. Inte visste jag att jag skulle få samlat på mig så här mycket grejer, det mesta skräp, på ett år. Det är helt otroligt. Vilken tur att det är två Byskata-bilar som kör i riktning Terjärv på onsdag kväll. There’s no way I would fit everything in one car, especially not in my teensy, weensy little vehicle.

Jag är säker på att jag kommer att stå och storböla under “Den blomstertid” på onsdag. Jag gör det ju redan.

Sidenote: Var en sväng in till Kuula-institutet tillsammans med Nicko och tre andra elever och körde igenom prima vista-delen i tonträffning 3/3. Jag fick tydligen godkänt, men jag gör aldrig om det där igen. Fy, vad hemskt!

Spänning i nattens dunkel

2008-05-15T03:36:00.001+03:00

Här sitter vi nu, Bina och jag, och hejar fram Lejonen till något som så småningom börjar likna semifinal. Klockan är 3:40 och Finland leder med 2-0 mot USA efter ett hittills lysande spel av våra kära lejon. En period kvar nu... Hoppas allt håller! Vi vill inte att det ska ta slut än; Sverige har ju tagit sig till semifinal!!!

-------

Nu var det nära till gråten! Lyckligtvis tårar av lycka. Lejonen ville tydligen att vi åskådare skulle känna lite spänning först innan mtchen skulle avgöras. De lyckades definitivt med det. Jag hade redan näst intill hunnit ge upp hoppet. Men sen kom Målet! JAAA!!! Finland - USA 3 -2.

Finland i semifinal mot Ryssland. Ännu en rysare! Men det lyckades ju ifjol...

Kan nog inte sova riktigt ännu. Adrenalinet pumpar fortfarande. Men klockan är ju bara 4:45.

Nati nati!

2008-05-14T20:17:00.000+03:00

Jag och min goda vän, tillika passionerade ishockeyälskare B, tänker nu lägga oss. Klockan är 20:20 och det är därför dags att sova om vi ska orka vakna kl. 2 för att heja på Lejonen här i vårt teverum. Inatt är det vinna eller försvinna. Finland vs. USA. Ruggigt spännande!

Hör jag någon som skrattar? Hah, det bjuder vi på! Vi är die hard hockey fans and we love it!

Dessutom är det väldigt roligt! Ska bli intressant att se på vilket humör jag går och lägger mig för andra gången inatt; lycklig och excited eller gråtande och förkrossad...

Så, till alla er som tänkt se på matchen inatt; you're not alone. Tsemppiä vain! Ihanaa Lejonat, ihanaa!

JAAAAAAAAA!!!!!

2008-05-06T01:08:00.001+03:00

Voj, huhhu! Skulle ni ha varit här på Efö's internat för ca 15 minuter sedan, så skulle ni förmodligen ha blivit vettskrämda av det förfärliga oväsendet. Men så kan det också hända att ni var medvetna om att Finland spelade mot Norge i ishockey-VM ikväll. Det var en match, som skulle bli alldeles pinsamt spännande. Under hela kvällen har vi suttit och ojat och suckat över det hemska spelet. Till sist blev det så spännande att jag knappt kunde titta. Finland gjorde ett mål (Jussi Jokinen) bara efter ca. 1, 30 min in i första perioden, men Norge kvitterade inte så länge efteråt. Finlands Ville Peltonen klämde sedan in en till, men ännu en gång skulle Norge kvittera. Under resten av ordinarie speltid (alltså perioderna 1, 2 och 3) var ställningen 2-2. Finland är helt klart ett bättre lag, än Norge, men nyckelordet i dagens match är nog "försvarsspel". Norge spelade suveränt försvarsspel, Finland inte. När tilläggstiden sedan inleddes började vi förbereda oss för förlust (just our luck), men så kom det. Målet! "JAAAAAAAAA!!!!!" dånade ut ur teve-rummet när två och en halv ishockey-galna tjejer och två Kokkola-killar (som trippat in tillsammans med tilläggstiden) skriker ut sin förtjusning, glädje och oändliga lättnad. Jag är fortfarande alldeles hes. Tuomo Ruutus fullträff. Han fick en förträfflig passning från min absoluta favorit Mikko Koivu (Teemu Selänne på säker andra plats). Alla experter säger nu att han, Mikko alltså, är Finlands bäste spelare. Jag håller med. Det har jag gjort i ett halvår nu sedan han steg till första plats på min favoritspelarlista. Innan dess hade han och Selänne delat på äran.

Nu har Lejonen en hel del att fundera över. Om ett lag som Norge ställer till med problem redan i andra matchen i turneringen, hur ska Finland klara sig mot topplag som Kanada, USA och Ryssland... eller ens Tjeckien och Slovakien... Hujedamej! Hoppas Saku Koivu är svaret. Men ändå, det är inte anfallare vi behöver, utan försvarsspelare! Petteri Nummelin, var är du när vi behöver dig!?

Just nu lever jag i extas. Förstår inte hur jag ska kunna sova inatt med detta adrenalin. Om jag uppför mig så här redan nu, hur ska det då gå i fortsättningen. Vi är ju inte ens i närheten av kvartsfinal!!!

Dagens visa:
"Ville Peltonen, Ville Peltonen! Ville Peltonen, Ville Peltonen!"

Förresten, tack till vem det nu är som väljer musiken i pauserna. "Dare you to move" gillar Bina och jag skarpt!

Hur mår du?

2008-04-22T00:03:00.000+03:00

När vi inleder ett samtal med någon är det ganska ofta frågan "Hur mår du?" eller "Hur går/far det?" som vi ställer eller ställs inför. Under en ganska lång tid nu har jag funderat över just dessa frågor och vad mitt svar brukar vara. Det känns som om frågan i fråga mera fungerar som en artighetsgest, än en uppriktig omtanke om den andres tillvaro och känslotillstånd. Den som blir tillfrågad känner likadant och svarar därför oftast kort något i stil med "Bra" eller "Helt okej", trots att personen kanske egentligen inte gör det i verkligheten. Vi vill ju inte tynga ner andra med våra bördor och bekymmer, utan de ska bäras och hanteras i tystnad och ensamhet, "ensam är stark" sägs det. Eller? Jag har försökt bekämpa det här till den mån jag kan på senaste tid.

"Hur mår du?"
När jag ställs inför den frågan försöker jag tänka efter lite och fundera på hur jag faktiskt mår. Är jag trött, glad, bekymrad, nervös, nöjd, nödig, irriterad eller sur? Varför är jag det? Vågar jag berätta detta åt personen som frågar? Jag tror att detta kan vara ett väldigt bra sätt att få ventilera och dela med sig av sig själv lite grann. Såklart kan det ju vara så att den som frågat inte räknat med annat, än ett kort och artigt svar och då kan det väl kännas lite obekvämt att få en hel ramsa med tankar och bekymmer spillande över sig.

"Du frågade ju och jag gav dig ett ärligt svar"
De flesta av oss strävar efter ärlighet. Visst kanske det inte räknas som en lögn eller osanning att undanhålla sina känslor, det håller jag med om, men ibland kan det bara vara så skönt att få lätta sitt hjärta för någon man litar på och tro att någon lyssnar. Bönen kan också användas som en så kallad ventilation, men ofta kan det kännas som om vi inte får svar. Jag vill tro att Gud kan svara genom våra vänner och medmänniskor. Steget till förbön är inte så långt om vi pratar med en troende syster eller broder. Förbön kan vara befriande, betryggande och förlösande.

"Hur mår du själv?"
En sak som jag märkt att jag har svårt med är det att lyssna på andra med uppriktighet. Jag borde kanske inte ha någon syndabock, men jag kan ändå inte hålla mig ifrån att lägga lite av skulden på min uppväxt. Som enda barn har jag inte behövt vänta på uppmärksamhet, utan har jag ett problem, så berättar jag det och förväntar mig att någon lyssnar och kanske ger råd. Det är först med mina goda vänner, som jag insett att ett samtal fungerar båda vägarna. Jag är inte den enda här i världen, med bekymmer eller glädjeämnen. Jag håller på att jobba med detta att lyssna på andra, men det tar tid och kan väl alltid förbättras. Förstås måste man ta hänsyn till att alla är olika och alla vill kanske inte dela med sig av sina problem, men tro mig, det kan hjälpa.

Just nu flyger en massa tankar och bekymmer i mitt huvud och jag har svårt att få någon ordning på allt. Trots att jag inte behöver kämpa med läsande till jobbiga tenter och annat högskole- eller universitets-aktigt, så är det istället annat, som bekymrar. Osäkerhet kring mitt huvudinstrument, låtar som borde inövas, arrangemangen kring skolresan, förberedelser för hemsidan, handarbete som måste hinna bli klart innan avslutningen osv. Allt detta låter väl som små bagateller i andras öron, men detta är min vardag i år och det är detta som min vardag kretsar kring. Dessutom har jag ju andra problem, som kanske gäller de flesta; människorelationer, ekonomiska bekymmer och besvikelser m.m.

Jag är tacksam för alla de människor som jag kallar mina vänner och som tar sig tid och orkar lyssna på mig. Jag hoppas att jag ska kunna vara till ens hälften så mycket hjälp, som ni varit för mig. Dessutom får jag inte glömma bort min glädje och tacksamhet mot min Gud, som jag alltid får vända mig till när som helst, var som helst och om vad som helst. Han har lovat vara med mig varje dag, så länge jag lever och finns till. Hur underbart är inte det?!

På Dig min Gud förtröstar jag
när oro skymmer min morgondag.
För jag vet Du är trofast emot mig.
När svårigheter omger mig är jag ändå trygg hos Dig
för jag vet att Du aldrig lämnar mig.

Är det natt eller dag, Herre, på Dig förtröstar jag.
Gud, Du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos Dig.
Du är densamme igår och idag och i evighet.
Du är min framtids säkra grund,
Du som står fast vid Ditt förbund.
Min klippa är Du, allsmäktig Gud, jag ärar Dig.

Vägskäl

2008-03-31T23:55:00.000+03:00

Oj, oj, hörni... Livet är allt en märklig sak. Det är en gåva, ja, men den är allt bra märklig. Eller så känns det just nu när klockan sakta men säkert närmar sig midnatt på en vanlig måndag. Vare sig jag vill det eller inte, så ser jag nu mig själv vara i samma situation, som för ett år sedan. Vad ska det bli av mig? Vart ska jag söka mig till hösten? Vad vill jag bli? Men framförallt; vad är Guds plan för mig?

Ansökningstiden till diverse skolor börjar så småningom närma sig sitt slut och jag borde börja skicka in mina papper. Problemet är bara att jag fortfarande inte har någon rätsida på mig själv och mina tankar, förhoppningar och ambitioner ändrar riktning var och varannan dag, känns det som. Ska jag läsa språk? Ska jag bli lärare? Ska jag syssla med ungdomar? Ska jag jobba med något inom den sociala sektorn? Ska jag studera i Vasa eller Åbo...? Ladidi ladidaa.

Vad enkelt det skulle vara om någon annan bestämde för mig! Finns det någon frivillig?

Don't know much about history... part I

2008-03-25T22:39:00.000+02:00

Jag kom precis hem från ännu en Lutski-samling, men lite annorlunda var det denna gång, eftersom Efö-gänget (i det här fallet Bina, Mattis och jag) stod för värdskapet. Det blev en kort andakt, lovsång, bibelläsning, bön och servering (batongbröd och påskgodis, mums!). Nu när jag ligger här i min sköna säng så får jag plötsligt en lust att börja skriva, så det är det jag gör nu. Pretty obvious, isn't it?

För det första (och det här kan bli många punkter) vill jag berätta vad som hände mig den 21-22 november ifjol. Motiverat, va? Då hölls den årliga Know How-mässan i Botniahallen här i Vasa, där alla skolor har utställning och gör reklam för sig. Dit kommer sedan massor av avgående elever, som är i behov av ny studieplats till hösten och jag fick förmånen att vara med och representera Efö under de två dagar som mässan hölls. Det var jättekul att få se på alla människor som besökte mässan och samtidigt träffa bekanta. Det roligaste ögonblicket var nog att få träffa min gymnasielärare/grupphandledare Birgitta. Hon är hur underbar som helst och har ju för inte så länge sedan fått bekräftelse för det med ett väldigt prestigefullt lärarpris. Hon förtjänar det fullständigt.

Den 24-25.11 spenderade helgen på lägergården Nuolinen i Kaustby, som barnvakt åt 1-4 st livliga killar under en Alpha-weekend som församlingen ordnade. Heli Ojala var gästtalare och det var så roligt att få träffa henne igen.

28. 11 hade Blessed Mess konsert i Trefaldighetskyrkan i Vasa. Det var jätteroligt att sjunga tillsammans och gick dessutom ganska bra. Konserten spelades in och vi körmedlemmar fick köpa varsitt exemplar som minne. Kanske vill du se den någongång?

Den 30.11-2.12, lilla jul, alltså, hölls en Bibelweekend i Luthersalen (där vi har ungdomssamlingar på tisdagkvällar). Huvudtalare var Robert Ojala och det var fantastiskt roligt att få träffa honom igen. Det var så länge sedan sist. Helgen var superhärlig och undervisningen jättebra. Bl.a ordnades parallellprogram, då man fick välja mellan at gå ut på stan och sprida glädje, bowla eller lite lilla jul-kul. Själv valde jag och ett tiotal andra det förstnämnda. Det innebar att vi gick till olika åldringshem och sjöng ett par julsånger och höll en kort andakt för dem. Det var väldigt stämningsfullt och uppskattat. Under helgen tittade vi också på filmen End of the Spear. Det blev en hel del ätande på stan också, eftersom det praktiskt sett lättast på det viset. Jag fick därmed besöka Rax för första gången i mitt liv.

Onsdagen den 5.12 hade vi självständighetsfest på skolan. Det innebar att vi klädde upp oss riktigt fint, hade en flagghissningsceremoni, åt middag och lyssnade på festtal. Chorus Minor och Kim uppträdde dessutom med sång. Jag firade självständigheten med en kaffekopp. Självständighetsdagen spenderades hemma och dagen därpå tog musiklinjen ledigt, även om det egentligen var en skoldag. (Binas bild -->)

10.12 hade vi knytkalas med Blessed Mess i Trefaldighetskyrkans krypta. Det var samtidigt en avslutning på hösten.

11.12 hade vi knytkalas samt julfest på Lutski. Jättekul! Vi lekte lekar och åt, åt och åt.

14.12 gick jag på en föreställning Den sjungande julgranen, som Melindas skola uppförde. De var alla jätteduktiga och det var en fin upplevelse.

Den 15-16.12 var det så äntligen dags för en av årets höjdpunkter; Julmusik med Ungdomskören Evangelicum. Detta år hölls de två tillfällena i Närpes och Terjärv. Väldigt stämningsfullt, även om helgen tyvärr lämnade efter sig en dålig smak efter ett rätt så pinsamt fiasko i Terjärv. Låt mig formulera det så här; Ej upplysta gårdar och Dagen är kommen har normalt ingen höjning i sista versen. Vi skyller allt på extrem trötthet, vilket åtminstone stämmer in på mig. Under veckan innan hade vi nämligen gått igenom hårda prövningar. Körrådet hade ansvaret för körens julfest, som ägde rum natten till söndag under julmusikhelgen. Som invald medlem av körrådet hade jag del i det ansvaret och eftersom uppdraget föll på oss i ett väldigt sent skede, så blev det minst sagt stressigt. Om jag minns rätt sprang jag och Bina omkring på stan, febrilt sökande efter passande julklappar åt dirigenterna varje dag den veckan. Natten till lördag hade vi vakat och planerat sent och nätterna före det hade inte varit särskilt långa, de heller. Hursomhelst gick allt som det skulle och vi var stolta efteråt, men utmattade.

Veckan därpå gick mest i övningens och repetiotionens tecken. På torsdag, den 20.12 hade vi julfest på skolan. I årets julfest återvände Detektiven Chriz Tian (alias rektor Kristian) för att lösa ett nytt fall och rädda världen. Han stötte bl.a. på en trevlig musikgrupp, som spelade ett jul-medley och sjöng ett par sånger, en grupp små barn, som hade massor av julklappar på sin önskelista och såklart självaste jultomten. För att kunna rädda världen var detektiv Chriz Tian tvungen att åka 2000 år tillbaka i tiden. Jultablån målades upp inför publikens ögon. Till och med en kamel fick rum på scen. Snart förstod detektiv Chriz Tian att han inte behövde göra något. Världen hade redan blivit redan genom den fantastiske pojke som föddes i Betlehem för över 2000 år sedan. Vilken underbar kväll det var! Jag var så glad under bilresan hem till Terjärv att jag nästan svävade på moln. Åh, vad jag kommer att sakna Efö när allt är slut.

To be continued...

Foton från Sverige-resan

2008-03-25T22:31:00.000+02:00

Glömde i det förra inlägget att länka till en jättefin sida, med massor av fina foton. Jag är säker på att några bekanta ansikten kan dyka upp här och där.

Sandras pixbox

Sweden - we came, we sang, we conquered!

2008-03-20T01:14:00.000+02:00

Det verkar vara svårare än jag trodde att försöka hålla igång en någotsånär väluppdaterad blogg... Jag kanske kan lugna någon med att meddela att jag nog kommit hem tryggt och säkert från vårt västra grannland och att jag och datorn nog kommer överens. För det mesta åtminstone. Time just seems to fly away. Jag vill dela med mig lite (eller kanske mycket, vi får se hur det blir...) av körresan, som jag tog del av, för två veckor sedan. Är det faktiskt så länge sedan redan...?

28.2. Allt började på torsdag förmiddag, då jag fann mig själv sittandes i en bil på väg mot Vasa tillsammans med M och B. Vi vara alla smått stressade, men stämningen var på topp och skratten var inte långt borta. Efter att ha dumpat våra övriga grejer, som inte skulle med på resan, i respektive hus och lägenhet styrde vi iväg mot Skolhusgatan 26, där bussen skulle möta oss. Det var en hel del att packa in och det blev trångt. Bussen var näst intill proppfull. Vad jag minns var vi 46 st med på resan och förutom allt personligt bagage, så hade vi också med instrument, ljudteknik och mat. Kl. 15:20 startade vår färd ner mot Åbo, med en paus i Björneborgoch lite underhållning i form av Evan Almighty. Klockan var ett par minuter över 20, när vi körde in i hamnen i Åbo och fick vänta på att få stiga ombord. Det var då jag insåg att min gamla passion för färjor fortfarande existerade under ytan, ett intresse jag haft enda sedan jag var liten. Rastlösheten gjorde att jag knappt kunde hålla mig stilla. Jag ville bara ta mig ombord så fort som möjligt. Färjan avgick från Åbo kl. 21 och efter att ha lokaliserat vår hytt styrde vi våra steg mot buffén, för att få oss något till livs. Såklart kunde Tax Free-butiken inte lämnas oundersökt och lite dregel och ett bestämt beslut att spara inhandladet till hemvägen senare stod det klart att kvällen inte skulle sluta så tidigt som jag trott. Jag hade nämligen sett och pratat med ett par Terjärvbor (på Stockholmsbåten, hör och häpna!) och inte vilka Terjärvbor som helst, utan av det slag som sjunger och spelar i bandet G point 5. Jag fick veta att de hade ett par dagars spelningar på den färjan vi åkte med och att de skulle spela vid midnatt samma dag. Jag kunde förstås inte låta ett sådant tillfällle undgå mig, utan fann mig själv sittande och diggade med en kamera i ena handen och en fanta-burk i andra. En timma senare drog jag mig tillbaka till hytten för att försöka få några timmars sömn, 4 ½ h, för att vara exakt.

29.2. På fredag slog jag upp ögonen 5:30:11 (tiden kan variera något) finsk tid, sökte mig till frukostbuffén och efter en timme var det dags att sätta sina fötter på svensk mark. Vi var framme i Stockholm, men någon tid för sight-seeing hade vi inte, för bussen körde genast iväg mot Örebro, som ligger på ca. 2 ½ timmes avstånd från huvudstaden. Väl framme hade vi ett par timmars fritid i den vackra, mysiga gamla staden innan vi fick äta god mat i restaurangköket vid Örebro universitet. Bara 200 m från universitet låg Brickebergskyrkan, en Missionskyrka, där vi skulle bo och efter att vi fått inkvartera oss var det äntligen dags att få ägna oss åt det vi kommit för att göra; sjunga. Lina och Johannes Häger, ett alldeles underbart och härligt par, ledde övningen av några av de sånger, som vi skulle sjunga tillsammans med dem. För övrigt kan kanske nämnas att Johannes kommer från Larsmo och är sångare i Paddington. Dagen avslutades med andakt och det blev en ganska tidig natt för de flesta. Klockan var bara ett när jag slöt mina ögon.

1.3. Nästa dag, lördag, fick vi förmånen att sova ända till 8:30 och efter morgonmålet var det dags för uppsjungning och vår första workshop med Johannes och Lina. Vi fick lära oss två afrikanska sånger, som var riktigt festliga och också väldigt underhållande rollspel för varandra. Väldigt bra skrattmuskel-övningar. I närheten av kyrkan låg en liten mexikansk matrestaurang, Paco’s, dit vi promenerade under den tidiga eftermiddagen och där vi fick åtnjuta en smaskig pizzabuffé. Supergott! Efter soundcheck och kvällsmat var det så äntligen dags för konsert. Tillfället var indelat i tre delar. Under den första delen fick Örebros duktiga ungdomar visa upp sina musikaliska talanger. Största delen utgjorde hip-hop, och det var riktigt bra. Sedan blev det vår tur att sjunga. Åh, vad jag njöt. Det var helt klart en av de bästa erfarenheterna under min tid som sångare i Blessed Mess. Så otroligt roligt och härligt att få sjunga tillsammans. Johannes och Lina tog över efter oss och framförde ett par sånger och sedan sjöng vi tillsammans. Underbart roligt! Emellan de olika delarna hade ungdomsledaren i församlingen, en ung och härligt energisprudlande man ordnat korta filmsnuttar innehållande utmaningar av artisterna à la Melodifestivalen 2008. Efter konserten stiftade vi bekantskap med ett helt gäng svenska ungdomar som samlats i källaren för ungdomssamling och fick återigen bevittna hur dåligt informerade omvärlden är av den finlandssvenska existensen. Att det ska vara så svårt att förstå att det finns människor i Finland som pratar svenska, men som inte har svenska bakgrund! Hursomhelst var det en lärorik upplevelse och förhoppningsvis blev också de unga svenskarna en aning smartare. Innan vi kröp till kojs var vi tvungna att inse den hårda sanningen; imorgon skulle vi åka hem igen, men inte utan att ha spenderat en dag i Stockholm först.

2.3. Det blev en tidig väckning på söndag, redan 5:45 började folk sparka i sina sovsäckar och vi på luftmadrasserna gungades till medvetande. Efter morgonmålet var det dags att roada och kl. 8 körde bussen genom Örebro tillbaka till huvudstaden. Vi var framme vid slottet i Gamla stan halv 11 och eftersom vi inte kunde komma in i Finska kyrkan ännu, fick vi promenera omkring en stund i närheten och beundra de bevarade husen som ger Gamla stan en sån mysig känsla. Så småningom kunde vi komma in i kyrkan för att öva och soundchecka. Det blev lite knappt med tid, men konserten drog igång och det var också roligt den här gången. På eftermiddagen fick den som ville åka in till centrum för att shoppa eller fortsätta upptäcktsfärden av Gamla stan. Själv valde jag det första alternativet och fick också inhandlat ett par efterlängtade skor, trots att det tyvärr var söndag. Bussen hämtade upp oss några timmar senare och då körde vi mot hamnen. Färjan hade precis anlänt och ur den fick vi se Arvingarnas turnébuss rulla. Vad häftigt det skulle ha varit på samma färjetur som dem. Kl. nio avgick färjan. B och jag bestämde oss för att ta oss upp på däck för att få beskåda Stockholm i mörker. Efteråt köpte vi något att äta i buffén, lättade Tax-Free-affären på lite sötsaker och besökte FunClub, där jag firade min övergång till ett nytt tiotal. Åldersnoja hade jag absolut och jag hade också hunnit fälla någon tår i terminalen i väntan på att få stiga ombord. Efter midnatt började båtturen få en lite mera gungande tillvaro, så vi bestämde oss för att krypa till kojs halv två.

3.3. Tre och en halv timma senare var det dags att slå upp ögonen igen, bli sjungen för och inse att det nu var oundvikligt att ignorera det längre. Jag hade för första gången vaknat på min födelsedag utan att höra mina föräldrars sångröster och få presenter på sängen. Istället var det mina härliga vänner som stod för den delen. Början av en ny era, antar jag. Efter frukostintagningen nådde vi vårt fosterland kl. 7:30 (finsk tid) och bussen styrde iväg norrut. Jag fick äran att bli sjungen för en gång till och sedan tog hela bussen, förutom busschauffören förstås, en välförtjänt tupplur. På tv-skärmarna spelades “Så som i himmelen” och snart var vi framme i Vasa.

Borta bra, men hemma bäst kanske? I vanliga fall brukar jag väldigt slö och lat när jag väl kommer hem igen efter en längre vistelse hemifrån. Den här gången var inget undantag. Mitt födelsedagsfirande gick med andra ord ganska lugnt till, men jag hann i alla fall äta min födelsedagstårta, som vännerna gjort och sedan kröp vi in i teve-rummet för att titta på “Sense and Sensibility”.

Resan var jättebra och min syn på och omtanke för kören växte betydligt. Sångerna var så vackra och härliga att sjunga. Vi hade väldigt roligt tillsammans och resan präglades av en fin gemenskap och därför känns det speciellt sorgligt nu när kören tar en paus på 1½ år. Vi får se om jag får vara med och uppleva omstarten då.

Agata och jag tar en paus, för imorgon bär det av...

2008-02-27T22:11:00.000+02:00

Jaa, gott folk. Efter åter en dag med mycket frustration över den nya datorn, så har läget äntligen lugnat sig. Ändå vågar jag inte riktigt plocka fram "älsklingen" mera ikväll, eftersom jag redan nattat den och den ligger och snusar skönt i sin väska. Vi har inte riktigt kommit överens idag, laptopen och jag (jag borde ge den ett namn, tror jag). För att göra en lång historia kort så fick vi börja om vår bekantskap från noll idag och denna gång riktigt grundligt. Nu får jag njuta av att jag fått vara med skapelsen enda från begynnelsen och nu ska Gertrud (jag bara testar hur det känns, inget är slutgiltigt ännu) och jag få vandra tillsammans på vår gemensamma väg under den tid som är bestämd för oss. Det har faktiskt redan varit ganska spännande, vi kom förbi den första trotsåldern idag och den var ganska prövande för bådas tålamod, eftersom den drog ut över åtminstone två timmar. Sedan kändes det som om vi var på samma linje igen, för allt gick som en dans (nästan) efter det. Efter ca. 8 h kämpande, stånkande, fräsande och en och annan tår var både Ester och jag så utmattade att det var dags att ta en paus. Därför sitter jag nu här vid Pelle och Berit ligger i sin väska och vi ser båda framemot nya äventyr tillsammans.

De äventyren får dessvärre vänta tills måndag, är jag rädd, för imorgon beger jag mig av, först mot Vasa, sedan mellanladdar vi i Åbo, för att ta färjan över till Stockholm och Sverige. Kan ni känna min förväntan? Inte jag heller. Jag skulle mycket hellre stanna här hemma någon dag till, för resans slut betyder samtidigt att sportlovet är slut och en ny etapp i mitt liv börjar, som också bär mig närmare slutet av min vistelse på Efö och det kunde jag gott vara utan. För att citera min goda vän B: "Ja vill it at e ska ta sluuuut!". Nåja, nu kanske jag drog en liten lögn iallafall... Visst ser jag fram emot Sverige-resan lite grann, vem skulle inte det? Det är så länge sedan jag var i Sverige senast (inte sedan vi var med Evangelicum för 4-5 år sedan) och det ska bli kul att åka med färja igen. Jag har alltid tyckt om att åka med färja. Det har jag gjort enda sedan jag var liten och vi brukade åka med färjan från Kokkola/Jakobstad/Vasa till Skeleftehamn/Umeå. Åh, vilka minnen! Hursomhelst, tillbaka till ämnet. Dessutom ska jag få ägna mig åt en av mina favoritsyssälsättningar; sång. Kören Blessed Mess (som jag ska åka på resan med, om någon inte förstod det) ska ha en konsert tillsammans med Lina och Johannes Häger i Brickebergskyrkan i Örebro och en i Finska kyrkan i Gamla stan i Stockholm. Såklart finns det också tid för shopping (!). Hemma är vi på måndag (3.3) ungefär kl. 13. Jolly good!

Så, när jag ser tillbaka på den här dagen, så är det med stor lättnad och med en gnutta förnöjsamhet. Idag har jag fått lära mig hur man formaterar om en dator och sköter om den någorlunda korrekt. Dessutom får jag fortsatt bekräftelse på hur mycket det lönar sig att börja packa i tid. Här sitter jag nu med de flesta väskor nästan helt färdigtpackade och med en viss lust att sätta mig ner och lugnt titta på det sista Pride and Prejudice-avsnittet. Jag tycker mig höra någon som viskar att jag borde gå och sova i tid, då jag vet att jag inte kommer få så mycket sömn på båten imorgon. Mitt svar? Man är bara ung en gång! Sova kan jag när jag är gammal, som mamma och pappa, så det så!

Min nya älskling

2008-02-26T15:14:00.000+02:00

Det har hänt! Det har äntligen hänt!!! Jag ligger nu här på min egen lilla säng, i mitt eget lilla rum och knappar på min egen lilla bärbara dator!!! Can you believe it?!

Okej, jag måste i min glädjeyra få berätta vad som bidrog till denna fantastiska händelse. Familjen Byskata bestämde sig för att ta en liten sportlovstripp till den gigantiska grannstaden Kockelby för att inhandla diverse mera eller mindre nyttiga föremål. Så tänkte vi att vi "bara på skoj" skulle titta in vid Tekniset och Expert och det ena ledde till det andra och med ursäkterna "hon har ju snart födelsedag" och "förr eller senare måste det ju ske", så fick Byskatas lilla, fullständigt bortskämda dotter gå från Expert med en helt okej laptop av märket Fujitsu Siemens Amilo Pi 2530. Och en väska till. Och en trådlös mus. Jag kunde inte tro att det var sant och det kunde knappast pappas bankkonto heller...

Nåväl, livet blir inte en dans på rosor bara för att man har en laptop, nänä! För att kunna använda den ordentligt behövs Internet och det problemet kostade oss en hel del huvudbry. Det innebar bland annat att jag var tvungen att stiga upp ur den gosiga sängen redan kl. 9. Vilken tortyr! Massor av telefonsamtal, och ett besök till Köust, senare ligger jag nu till sist här på den tidigare nämnda sängen, med fungerande Internet i denna dator, medan bordsdatorn, som surrar i kapp med den här några meter bort, får känna sig lite halvkomplett för tillfället. Hur vi ska lösa problemet med att kunna ha två Internet-anslutningar igång samtidigt får bil ett problem jag tar itu med om en halvtimme. Nu tänker jag bara njuta.

Förresten, det här KAN betyda att uppdateringen av denna blogg blir en mera regelbunden företeelse. Vi får vänta och se!

Hah, jag lever ju!

2008-02-24T21:19:00.000+02:00

Jag vet, jag vet, jag borde skämmas! Att det tagit så här länge att få formulerat ett första inlägg för år 2008 är nästa oförlåtligt, men till mitt försvar... så kommer jag inte på något försvar.

Jag står fortfarande fast vid min önskan att få skrivit ner alla de större händelser som hänt mig, sedan det förra inlägget, men det får fortfarande skjutas upp i framtiden. Anledningen till att jag vill skriva ner det är för att jag vill minnas vad jag varit med om. Alla de händelser som lett mig till den plats jag befinner mig på nu, vilket är på en kontorsstol i mitt eget rum, hemma i lugna, trygga Terjärv. Jag har sportlov den inkommande veckan och den tänker jag njuta av till fullo. Tills torsdag, då jag blir tvungen att röra på mig igen. Då ska jag befinna mig i Vasa, där jag sedan stiger på en buss, som ska ta mig och resten av Blessed Mess, dess ledare och bandet ner till Åbo! (Undrar om det finns möjlighet att täffa vänner i Åbo innan färjan avgår...?) Blessed Mess ska alltså bege sig till Örebro, för att bl.a. ha en konsert tillsammans med Lina och Johannes Häger (sångare i Paddington) och en konsert i Finska kyrkan i Stockholm. Ska bli kul att åka över till grannlandet, det är flera år sedan sist.

Härmed vill jag förstärka min tidigare hostning med detta bevis på min existens och mitt välmående... och mitt vanliga svammel. Tack för mig!

Livstecken

2008-01-12T22:06:00.000+02:00

*host*

Pika-pika!

2007-11-18T16:50:00.000+02:00

Det här blir en snabb uppdatering denna gång, eftersom jag styr iväg mot Vasa om 40 minuter. De två senaste veckorna som jag spenderat i Vasa har varit innehållsrika, som vanligt, med bl.a. filmtittande (duh!), körweekend och familje- & vänafton. Jag skulle jättegärna skriva ner mera noggrannt om de två senarenämnda händelserna, men tiden och koncentrationen räcker inte till. Vi får ser om jag lyckas skriva ner något senare. Hursomhelst vill jag bara meddela att jag lever och mår bra och ser framemot en ny skolvecka, med nya utmaningar.

Nästa veckoslut hålls en Alpha-weekend på Nuolinen, dit Heli Ojala är inbjuden gästtalare. N och jag har lovat att vara barnvakter och ska m.a.o. dit, vi också. Det ska bli så otroligt roligt att träffa Heli igen. Jag har saknat henne och familjen så mycket. Veckan därpå hålls en bibelweekend i Vasa, där maken Robert är huvudtalare, så då får jag träffa honom. Det ska bli så kul!

Sköt om er! Kramar från mig!

Detta är en uppdatering, för uppdateringens skull

2007-11-03T18:33:00.000+02:00

Jag har inte uppdaterat på två veckor. Vilken skandal! Det känns som om massor har hänt på två veckor och ändå ingenting. Förra veckan var en tung vecka i de flesta kronobybors hjärtan. Tragedin hade krävt ett 16-årigt människoliv och det var många som kände av det. Även om jag själv inte hade någon aning om vem personen var och dessutom befann mig i Vasa, så att jag inte visste vad som pågick i hemkommunen, så kände också jag sorg och medkänsla för de närmaste. Många av de härliga Terjärvungdomarna påstod att det varit den tyngsta veckan i deras liv, när jag pratade med dem på ungdomssamlingen den fredagen. Det tvivlar jag inte på. Speciellt högstadiet och gymnasiet påverkades enormt av den allmänna sorgen. Lite senare i veckan fick jag ytterligare en kalldusch i form av ett plötsligt dödsfall i bekantskapskretsen. Det fanns mycket att fundera över och ta in den veckan och jag var förstås inte ensam om det.

Under den första veckan fick jag också besöka Vasa stadsbibliotek och blev helt förälskad i musikavdelningen där. Jag, som bara var van med Kronoby kommuns futtiga bibliotek, var helt förbluffad över den stora byggnaden och dess innehåll. Ett lånekort var ett måste att skaffa sig och jag hoppas att jag får åka dit igen snart.

Den senaste veckan har varit lite märklig i mina ögon. På söndagmorgon vaknade jag av värk i kroppen och kände att något inte riktigt var som det skulle. Jag tog mig iallfall till kyrkan, men när jag kom hem hade jag feber. Ju senare på dagen det blev, desto mer steg febern och jag var tvungen att inse att jag inte kunde åka till skolan den kvällen. Det är länge sedan jag var sjuk i feber senast och även om det var väldigt tungt och påfrestande, så var det ganska skönt att få vara ordentligt sjuk. Jag hade en orsak att ligga och sova mitt på dagen. Till skolan åkte jag två dagar senare på tisdagkväll och var glad att de faktiskt saknat mig och B, som också var sjuk hemma. Hon kom inte till Vasa alls den här veckan. Av någon anledning gick veckan under gemenskapens tema. På onsdagkväll hölls en kexfest i internatets sällskapsrum, med förfest bestående av UNO- och Alfapet-spel. Humöret var på topp och kex åts så att jag mådde ordentligt illa dagen därpå. Men roligt hade vi definitivt och kvällen blev sen, lite för sen. Dagen därpå hade vi tortilla-kväll och fortsatte sedan i tv-rummet, för att se ett avsnitt av Fawlty Towers och en film, Office Space. På fredag var jag väldigt glad att åka hem igen, trots att det varit en kortare skolvecka för mig. Jag vet inte om det berodde på sömnbrist eller att jag kanske inte riktigt återhämtat mig från feberattacken, men riktigt frisk kände jag mig inte, så den här helgen går åt till att vila upp mig. Det kan behövas eftersom jag inte kommer hem på två veckor framöver. Nästa helg hålls nämligen ännu en körweekend på Efö och denna gång känns det extra speciellt på många sätt och vis, bland annat för att B och jag skall vara värdar för helgen, en stor ära i mina ögon.

Ännu ett flummigt inlägg har härmed sett dagens ljus... eller egentligen är det ju mörkt ute nu, men hursomhelst. Jag känner att jag måste få skriva av mig lite och nu är det gjort.

Tre veckor senare...

2007-10-18T21:24:00.000+03:00

Egentligen är det snart fyra veckor, men det är inte relevant i det här fallet. Hursomhelst var senaste helgen ett måttstreck för att det passerat tre veckor sedan jag sist njöt av hemmets och Terjärvs lugn och ro. Jag har aldrig tidigare tillbringat så lång tid hemifrån och är faktiskt positivt överraskad över hur bra det gick. Jag drabbades inte av någon större hemlängtan, även om jag saknade mami och papi lite grann, och det beror förmodligen på att jag aldrig var ensam. Internatlivet kom väl till pass på det viset. Jag planerar inte att klottra ner en detaljerad beskrivning av dessa tre veckor, om någon så befarar, men jag vill ändå nämna något av det jag och mina goda Efö-kompanjoner haft för oss.

Vecka 1. Förutom de vanliga Blessed Mess-övningarna och Lutski samlingarna, som vi regelbundet besöker (denna vecka undervisade Ingemar Klemets över "Nattvardens mysterium" på Lutski), så bestod veckan också av ett, för mig, efterlängtat evenemang, nämligen Destination. På onsdagskvällen arrangerade församlingarna i Vasa tillsammans med Vasa stad en kristen, alkoholfri gemenskapskväll på restaurang Strampen med lite smått och gott samt underhållning av rockprästen Mikko Salmi och min f.d. engelskalärarinna Nina Åström. Så fort jag hörde att hon skulle medverka var jag fast besluten på att gå dit. Jag saknar verkligen mina gamla gymnasielärare och hon är en av dem jag saknar allra mest. Kvällen var lyckad med mycket folk och det var så roligt att få träffa Nina igen. Hon är hur gullig som helst och en verkligt duktig och talangfull artist. Fredag och lördag innebar en mycket intressant datanotskrivningskurs, som skolan stod för och den var anledningen till att jag inte åkte hem den helgen. Dessa tre veckor har även gått i filmtittandets tecken och första veckan hade sin tyngdpunkt i Jane Austens underbara verk Pride and Prejudice/Stolthet och fördom. Vi tittade både på teveserien (som jag lyckades få B. att bli helt besatt av, till min stora glädje) och på den nyinköpta filmversionen. Vissa kvällar var vi faktiskt vakna till efter midnatt och höll till i teverummet. Andra filmer som sågs under veckan var Sagan om ringen, Sagan om de två tornen och Monster-in-law.

Vecka 2. Blessed Mess-övning, BBL på Lutski och lite Pride and Prejudice-tittning stod på programmet i början av veckan, samt ett nyårslägersplaneringsmöte (vilket ord!?). På torsdagen tittade vi på filmen National Treasure, som är helt sevärd och underhållande och som faktiskt inte var alls som jag hade tänkt mig, i positiv bemärkelse. En tradition på Efö är bjuda in studerande från året innan för en kväll med program, läckerheter och så klart... volleyboll! I år var inget undantag. På fredagskvällen samlades alla i matsalen för att njuta av kökets delikatesser, innan vi traskade iväg till de lokaliteter där den spännande matchen skulle äga rum. Fjolårets studerande vs. Årets. Matchen slutade 1 - 2 till årets studerandes favör. Även om jag själv inte deltog i spelet betyder det inte att jag inte var slut iallafall. Jag hade nämligen hejat på nonstop och händerna led av det. Efteråt återvände vi till Efö och festsalen där det bjöds på program. Fjolårets studerande sjöng för oss andra och vi fick lyssna på två solonummer, titta på foton och dessutom gjorde Chorus Minor anno '07-'08 sin skakiga debut. Efter en avslutande kvällsandakt och Glassurprise i matsalen fann jag mig själv sittande i teverummet åter en gång, för att inte lämna den igen förrän tre timmar efter midnatt. Lyckligtvis var väckningen relativt sen dagen därpå då Evangelicum åkte iväg mot Kristinestad, för att delta i en sångfest där, som SLEY och SLEF arrangerade. Kvällen var lyckad och det var ett gäng glada ivriga sångare, som stämde in i 35-års medleyt och t.o.m. Härlig är jorden i bussen på väg tillbaka till Vasa och Efö. Vilken underbar stämning! Men var kvällen slut då? Nej, såklart var det dags för film igen, denna gång stod Phantom of the Opera för underhållningen. På söndag var det dags för Gloria Dei igen på eftermiddagen och jag fick se mig själv delta i mässan som en av de tre försångarna. Kvällen var väldigt trevlig och jag fick samtidigt stilla min föräldrasaknad genom att de ifrågavarande kom till Vasa för att träffa mig och delta i Gloria Dei.

Vecka 3. Jag välkomnades in i den nya veckan på ett synnerligen otrevligt sätt; med sjuk hals och en krasslig känsla i kroppen, som skulle komma att prägla min tillvaro under resten av veckan. Därmed blev det ingen Blessed Mess-övning för mig på måndagen och tisdagen ansågs vara en allmänt dålig dag ur min synvinkel. På Lutski undervisade Leif Erikson över temat "Verkliga och påhittade synder" och på torsdagen fick musiklinjen med lärare se musikalen Janis! - En rocklegend på Wasa Teater. För att citera mig själv: "Den är ju hur grym som helst!" Tragisk, det är sant, men väldigt bra. Skådespelarna, 3 ½ till antalet, var verkligt duktiga och livebandet var super. Musikaliskt är det en toppenproduktion. Förutom filmerna The Shawshank Redemption och Ever After innehöll resten av veckan inget av större betydelse, medan lördagen, den dag då jag äntligen skulle åka hem, var desto med fullspäckad. Förmiddagen och den tidiga eftermiddagen bestod av sång, lek och mera sång på Blessed Mess' kördag i Sundom. Tyvärr hade jag feberkänningar och frossa, vilket präglade resten av min dag. När kördagen, dock något förkortad, var slut i Sundom, var det dags för oss att i två bilar bege oss iväg mot nästa körtillfälle, denna gång i Emaus i Purmo, där Evangelicum skulle medverka under kvällsmötet. För min egen del var formen inte på topp, med feberstegring i kroppen, men i egenskap av chaufför hölls jag pigg. Föräldrarna hade även de tagit sig till Emaus och fick ta ansvaret för hemresan efter mötet. Tro ändå inte att jag ca. 22:30 åkte hem för att bädda ner mig i en var säng! Nej, det fick vänta till efter kl. 1. Först skulle jag så klart titta in i församlingshemmet, där ungdomssamlingen var i full gång. I högstadiet och gymnasiet i Kronoby hölls nämligen skolungdomsveckan och traditionsenligt var det dags för ungdomsmässa på lördagkväll, detta år i Terjärv. Sammanlagt 40-50 ungdomar hade deltagit under kvällen i mässan eller på fortsättningssamlingen eller både ock. Jag hade inte träffat "mina" ungdomar på tre veckor och kunde förstås inte hålla mig borta från en sådan här möjlighet. Jag ångrade det inte.

Vecka 4. Jag avnjuter för tillfället mitt veckolånga höstlov hemma och har kort sagt inte gjort annat än latat mig. Förvisso hade jag bedömningskörning på måndag kväll, tid hos frissan på tisdag och avlade ett besök på guldsmedsaffären igår, men i övrigt är veckan relativt händelselös. Imorgon kommer jag äntligen att ha Andra skedet av bilskolundervisningen avklarad efter en dag på Kemora och sedan har mitt första (och kanske enda) veckolånga höstlov förflutit snabbt och knappt märkbart. Vart har tiden bråttom egentligen? När jag tänker tillbaka på den tre veckor långa tiden i Vasa känns den inte lång i mitt sinne, men när jag försöker minnas vad som hände under den första veckan kan jag inte förstå att det faktiskt gått så lång tid. Jag har upplevt massor, men ändå så lite. Vilken märklig känsla!

Till sist vill jag lägga fram ett böneämne. Min far bröt sitt finger i mitten av augusti och det visade sig för två veckor sedan att det fortfarande inte har läkt. Nu har det dessutom uppdagats att inte bara höger pekfinger är brutet, utan även långfingret. Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande att inte kunna röra sig normalt. Jag ber att svullnaden ska gå ner, att benen ska läka och att han ska få bruk för sin hand igen och jag skulle vara tacksam om den som läser detta ville göra detsamma.

Må så väl och Gud vare med er!

Insikt i ett mäktigt arv

2007-09-22T21:03:00.000+03:00

Två inlägg så nära inpå varandra? Nu är det ett faktum!

På en morgonsamling denna vecka slogs jag av en plötslig glädje. En glädje över att få gå på en sådan skola som Efö. Jag har, som sagts otaliga gånger tidigare, växt upp med Efö, inte bara genom att skolan ägs av SLEF, utan också för att min mor spenderade ett år på skolan i sin ungdom och jag vet hur mycket det året betydde för henne. Hon har fortfarande kontakt med många av dem som gick tillsammans med henne det året, trots att det är över 42 år sedan. Tidigare var det väldigt vanligt att de flesta av Evangeliföreningens ungomar tillbringade någon del av sitt år på Folkhögskolan, det var rentav något av en tradition, men den traditionen har sakta men säkert runnit ut i sanden. Ändå lever något av den där traditionen kvar i många av dessa tidigare elevers barn, som fått höra och se en del av den där glädjen och värmen som brinner i föräldrarnas ögon när skolan kommer på tal. Allt detta gäller också Evangeliska Ungas Ungdomskör, numera Ungdomskören Evangelicum. I år är vi två sådana elever på skolan och vi har funnit stor glädje i varandra. Jag är osäker på om min trivsel på skolan skulle vara lika bra om inte hon vore där.

Att försöka lägga ett finger på vad det var, som framkallade en sådan glädje och känsla av välsignelse i mig den morgonen känns väldigt svårt. Jag insåg plötsligt att jag har fått den stora gåvan att gå i skolans lokaler varje dag, oftast flera gånger dagligen och det är något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag vet inte hur många gånger jag trappat eller skuttat upp och ner på Efö's fyrtioåtta trappsteg i min barndom, men de är många och jag räknade nog aldrig med att jag själv skulle gå på skolan en dag. Under lågstadietiden hade jag på sätt och vis en framtid färdigplanerad; efter högstadiet skulle jag till gymnasiet och därefter direkt till universitet. Jag visste inte vilket då, men det spelade ingen roll. Efö fanns iallafall inte i mina planer. När det blev dags att välja vart jag skulle bege mig efter högstadiet skrev jag in Efö, mest för att glädja mamma. Jag visste ju att jag skulle till gymnasiet hursomhelst. Efter gymnasiet förstod jag till sist att det nu borde vara dags att veta vart jag ska söka mig inkommande år och det var under sommaren som jag för första gången insåg att ett mellanår på Efö inte skulle vara så illa iallafall, fast jag var väldigt osäker fortfarande. Efö hade alltid varit en osannolik reservplan i mina ögon. Fast här är jag nu och jag är helt övertygad om att det var hit jag skulle, till Efö; en liten jord.
Det var väl det jag insåg då på morgonen. Dessutom blev det plötsligt så verkligt för mig, alltihop. Jag förstod att jag från och med nu, och under resten av mitt liv om det bara är möjligt, får tåga upp tillsammans med alla de andra forna Efö-eleverna och stämma upp i Efö's lystringssånger, som alltid finns med i programmet på SLEF's årsfester. För dem som inte är uppväxt i sådana sammanhang kan det här tänkas obetydligt, men inte för mig och många andra. Det är något mäktigt att få göra något tillsammans med människor som man har något gemensamt med, i det här fallet att alla gått på Efö, men framför allt att alla delar samma tro på sin Frälsare och får sjunga om Honom. År efter år har jag fått se min mamma tåga upp med alla andra och sjunga Det betyder föga samt Och jag såg en ny himmel, som är lika mäktiga varje år. Nu kommer jag att få tåga upp tillsammans med henne. Tänk att jag har fått möjligheten att föra detta vidare till mina barn. Wow!

Ännu en påtvingad uppdatering?

2007-09-22T19:26:00.000+03:00

Nu firar vi veckoslut igen och som vanligt är jag hemma i relativt lugna Terjärv ännu en gång. Jag måste erkänna att det är väldigt skönt att vara hemma och det är något som jag nog ser framemot varje vecka, inte för att jag inte trivs på Efö, tvärtom, utan för att det är skönt att ta lite distans. Distans ifrån att bo på internat, där vi är många människor med olika personligheter och distans ifrån att bo i en stad, något en liten lantlolla som jag såklart inte är van vid. Lugnet bo landsbygden kan vara så avslappnande i jämförelse. Jag tror att vi alla behöver regelbundna andningspauser.

Det är lätt hänt att dessa, låt oss kalla dem weekly upates, blir en tvångssak. De känns krystade och är inte alls en trevlig lässtund. Dessutom är de inte roliga att skriva heller. Skulle jag ha möjlighet att uppdatera oftare, så skulle jag kanske göra det, men en sådan lyx har jag inte. Datorerna på internatet, för tillfället fyra till antalet, är alla i oskick och uråldriga. Endast en av dem fungerar något så när regelbundet. Jag har även tillgång till nya datorer två gånger i veckan i datasalen, under mina Foto/Webb-timmar, men det känns inte så tryggt att t.ex. uppdatera bloggen på en allmän dator, som alla har rätt att använda. (Varför tänker jag på engelska idag?) En stor del av min eftermiddag går till ohälsosamma fantasier om en egen bärbar dator och jag känner mig väldigt nersmutsad ibland efter en speciellt hårdsmält datafeber-attack. Det är dags för mig att växa upp och acceptera att jag inte kan få allt jag vill ha och att jag oftast inte behöver vad-det-nu-är heller!

För att få den där förmodligen-inte-så-nödvändiga-informationen om min gångna vecka överstökad så fort som möjligt, så kan jag säga att allt har framskridit väldigt normalt. Min axelskada, som jag berättade om i det förra inlägget, ställde till med lite besvär på söndagkväll, men i övrigt har den hållit sig ganska lugn, även om den då och då gör sin närvaro känd. Måndagkvällarna innehåller som bekant Blessed Mess övningar och tisdagarna Lutski. Som en parentes häremellan vill jag bara tillägga att jag under dessa första veckor i Vasa verkligen på allvar fått känna den stora betydelsen och värmen av sann kristen gemenskap. Det är helt enkelt underbart. En sådan gemenskap har jag t.ex. känt på Lutski, men jag känner mig också väldigt lyckligt lottad som får gå på en kristen skola med goda värderingar och att en hel del av min umgängeskrets på skolan även de delar min tro. Fantastiskt! Nåja, parentesen härmed slut. På onsdagen deltog M och jag i ett informationstillfälle i Luthersalen för alla nya kristna studerande i Vasa. Under detta tillfälle fick studerande veta vilka olika evenemang och kristna samlingar som ordnas i staden, för att möjligen hitta en kristen gemenskap. Efter info-tillfället tog vi en liten cykelutfärd på stan och fick då på sätt och vis uppleva studielivets baksida. Hundratals ungdomar sprang omkring på stan, stojade, skrattade, pratade och svingade öl-flaskor. Lämningar av krossade flaskor kunde observeras här och var. Snabbt gick det upp för oss vad som pågick som fick studerande att vara ute på stan en onsdagkväll; Wasa by night - barer och pubar är öppna i stort sett hela natten. Det jag inte kunde förstå varför detta ägde rum på en onsdagkväll, när det var skoldag dagen därpå! Jag kände mig nedslagen där jag trampade förbi ungdom efter ungdom på väg mot närmaste bar, vilka alla hade långa köer flera meter ut på gatan. Jag har aldrig varit i stan på en midsommarafton, men jag kan tänka mig att detta liknade något av hur det ser ut då. Resten av veckan gick fram snabbt och smärtrfritt. Jag deltog i ett planeringsmöte för nyårslägret och var på hälsoundersökning och sedan var jag så gott som hemma, för att åka på ännu en överväldigande ungdomssamling. Ca. 30 - 40 ungdomar, några från N:vetil (bl.a. vår egen lilla J) och favoriter i repris från Kronoby, men ändå över ett 20-tal av församlingens egna, varav vissa var nya. Jag drabbades av en stor nöd att be för samlingen och fick dra med mig några andra villiga bedjare. Vad det än är som har förändrats i församlingens ungdomsarbete, så är det verkligen välkommet! Wow, så här blir det när man ska försöka hålla sig kort!

Jag kommer förmodligen inte att uppdatera bloggen på tre veckor framöver, eftersom jag inte kommer hem under den period. Nästa veckoslut ska jag delta i en datanotskrivningskurs, som hör till skolan, men är öppen för allmänheten, veckan därpå har Evangelicum "keikka" i Kristinestad, fast helgen därefter kommer jag hem för att fira en veckas höstlov, men inte utan att ha sjungit ordentligt under lördagen. Så, tills dess, Guds rika välsignelse till alla som läser detta och även till alla övriga!

Gemenskap både hemma och borta

2007-09-16T12:17:00.000+03:00

Usch, hur slut jag var, när jag kom hem i fredags! Jag hade nämligen varit på lägerskola i två dagar. Ja, det kanske inte är av det längsta slaget, men torsdag och fredag var fullspäckade av program.

Allt började på torsdagsmorgonen, då sömniga lärare och elever packade sig in i bussen, som skulle ta oss till lägerområdet Klippan i Munsala. Själv hade jag med mig dubbelt, eller kanske t.o.m. trippelt, så mycket som jag behövde, men det var delvis p.g.a. att jag skulle åka hem direkt efter lägerskolan. Tyvärr kom inte hela skolan med på lägret, eftersom vissa hade familj att ta hand om, jobb att sköta eller av annan orsak inte kunde följa med. Hursomhelst var vi framme vid Klippan ungefär en timme efter att vi startat och programmet drog igång nästan på en gång. Efter flagghissningen delades vi in i grupper som skulle vara kreativa i naturen, dvs. skapa något konstverk av det naturen har att ge. Sedan skulle alla få se vad varje grupp skapat innan det blev dags för lunch. Näst stod teamwork på programmet och vi delades återigen in i grupper, som skulle stå inför fyra olika utmaningar. Grupperna bestod av människor från alla olika linjer, för att vi skulle lära känna varandra. Det vanligaste språket som användes var engelskan, så att alla skulle förstå varandra. Min grupp började med "Spindelnätet" och det var under denna utmaning jag skadade min axel. Armen vreds på fel sätt och jag kände att något knäckte till i axeln. Resten av dagen levde jag på värktabletter. Hursomhelst fortsatte grenarna med "A:et", "Mission Impossible-banan" och "Kvadraten/Rektangeln". Senare på eftermiddagen drog äventyrsbanan igång, innehållande stockklättring, stockgång och linbana och efter kvällsmaten var det dags för "Jakobsstegen". Allt var väldigt roligt, men uttröttande. På kvällen hade vi en fin andakt i kyrkan, bastubad och grillning. Vi musikgalna spenderade kvällen vid pianot och sjöng och sjöng i flera timmar tills vi märkte att vi var praktiskt taget de enda som var vakna längre.

På fredag vaknade vi till en trumpetfanfar, åt frukost och stegade iväg till kyrkan för morgonandakt. Musiklinjen plus en till bidrog med sång och sen var det dags för vandring med frågesport. Vi delades återigen in i nya grupper och vandrade på i ca. 2 timmar på en ca. 5 km lång rutt. Vädret var vackert och det var härligt att gå tillsammans, men usch, vad slut jag var när vi kom tillbaka till Klippan. Hursomhelst hade vi det trevligt och extra kul var det när min grupp vann frågesporten! Efter den utsökt goda lunchen blev det dags för bärplockning i skogen i en timme, innan vi packade ihop våra saker och städade husen. Bussen kom något senare och så även mina föräldrar och snart körde vi iväg mot motsatt håll. Det var en helt underbar lägerskola och den första lägerskolan med morgon- och aftonandakt! Dessutom fick man lära känna fler av alla dem som går på Efö och ha kul tillsammans.

Väl hemma var dagen inte slut. På kvällen var det dags för ungdomssamling, denna gång med en inbjuden talare, Fredrik Kass. Vi var nästan 30 st ungdomar sammanlagt, importerade kronobybor inräknade, och vilken stämning det var. Det var helt otroligt och undervisning var pricken på i:et. Min trötthet var som bortblåst. Tänk vilken gemenskap kristna kan ha! Kvällen blev något sen, när jag snubblade in genom dörren kl. 1 och vaknade gjorde jag ungefär 11 timmar senare på lördag.

Skolveckan innan lägerskolan hade framskridit normalt med Blessed Mess-övning och Lutzki. På onsdageftermiddag tittade jag in hos M. och vi fem flickor tittade på Left Behind innan jag styrde iväg hemåt igen för att packa inför lägerskolan. Det tog kanske inte så lång tid och efteråt samlades hela gänget i tv-rummet för att titta på Idol 2007 och smaska på tårta. När det var slut fortsatte vi med lite annat innan vi sömnigt stapplade iväg mot våra sängar.

Åter en vecka ligger bakom oss och det ska bli spännande vad nästa för med sig. Det vet jag, att jag borde öva på min pianoläxa, annars sitter jag väldigt risigt till.

God bless!

Två veckor i ett inlägg

2007-09-08T16:18:00.000+03:00

Här sitter jag, hemma igen, efter två veckors vistelse i Vasa. Så mycket har hänt under de senaste två veckorna att jag tyvärr redan glömt en del. Anledningen till att jag inte kom hem förra veckoslutet var p.g.a Evangelicums första körweekend för den här terminen. Den första av mina senaste två veckor i Vasa innehöll bl.a. Lutzki på tisdag och filmkväll på onsdag, då vi såg på High School Musical, surprise, surprise! Den blev allmänt väl mottagen av tjejerna.

Veckoslutet kändes speciellt eftersom jag för första gången inte kom med buss till en körweekend under mina sex år i kören och dessutom fick jag uppleva den "backstage", så att säga, eftersom jag på fredag eftermiddag, tillsammans med flera andra, fick hjälpa till med att förbereda inför helgen. Det innebär bl.a. att flytta instrument från musiksalen Oktaven till festsalen, organisera stolar, förbereda kiosken, sätta upp lappar m.m. Min präktiga nyckelknippa, som jag bär kring halsen varje dag, bidrog till att jag dessutom fick vara nyckelperson under helgen. Senare på fredagen åkte jag tillsammans med B. på studentfest, vilket var väldigt roligt. Det är så härligt att känna sig som en i gänget, något jag längtat efter väldigt länge. Mycket folk och goda läckerheter bjöds det på. När vi sedan åkte tillbaka in mot stan hade antalet passagerare i bilen fördubblats. Vi bestämde oss för att spendera resten av fredagkvällen i internatets TV-rum och hyrde därför två filmer, A lot like love och Elizabethtown. Båda var helt okej. Kvällen blev kanske lite sen, men som tur var behövde ingen av också vakna tidigt, eftersom körweekenden drog igång först kl. 13 på lördagen. Oj, vilken körweekend vi hade! Det var superkul! Vi lärde oss sju nya sånger, lekte lekar, hade Bön & Lovsång, åt god mat och hade fina nattliga diskussioner. Jag hade nämligen bjudit J. och N. att sova hos mig på internatet och de hade tackat ja. På söndageftermiddag hölls Gloria Dei-mässan i festsalen med närmare 200 deltagare och lilla jag var en av textläsarna. Efter mässan och kvällsteet i matsalen styrde bussen iväg hemåt, men själv fick jag för första gången stå och vinka av den istället. Det kändes lite märkligt. Senare på kvällen när lugnet igen slog ner sig på EFÖ spenderade vi en trevlig kväll tillsammans med omelett, skratt och neroljade byxor.

En annan sak som var bra med veckoslutet var att jag äntligen fick en cykel levererad till Vasa med körbussen och det var verkligen bra när vi på måndagkväll cyklade till Brändö för en första körövning med Vasa svenska församlings ungdomskör Blessed Mess. Det var riktigt roligt att sjunga med i en sådan kör och man kände sig välkommen.
På tisdagarna besöker vi alltså Lutzki och under den senaste samlingen fungerade EFÖ-gänget som värdar, vilket innebar att vi hälsade alla välkomna, höll en andakt och senare hade hand om serveringen. Dagen till ära hade vi tillrättat kokosbollar åt allihopa. Det var den första egentliga ungdomssamlingen med Bibel, Bön och Lovsång (BBL) och det var ca. 40 ungdomar och unga vuxna samlade. Varannan gång är det BBL och varannan gång har en inbjuden talare undervisning åt oss. Gemenskapen känns redan varm och trevlig efter bara tre besök och förhoppningsvis kommer fler människor på våra samlingar.
Onsdagkvällen spenderade jag i Nykarleby på nyårslägrets planeringsmöte och det var, även det, väldigt roligt och innehållsrikt. Det kändes som om Gud fanns med oss på mötet och vi fick mycket åstadkommit. Även diskussionerna under bilresorna var fina. Tack för det!
Torsdagen innebar ett litet 18-årskalas med glass och kokosbollar och en liten film. Väldigt mysigt.
Här på hemmaplan har det också hänt en del. Mina föräldrar har känt av övergången från analogt till digitalt och har tvingats skaffa en digibox. Inte det lättaste för en helpensionär och en sjukskriven halvpensionär.

Nästa vecka blir smått tudelad. Måndag till onsdag är vanliga skoldagar, medan torsdag och fredag innebär lägerskola på Klippan. Det ska bli skoj!
Mina inlägg har kanske aldrig varit de mest organiserade, men när jag bara har chans att skriva på helgerna känns det extra osammanhängande, but bare with me here!

God bless!

Honey, I'm home!

2007-08-26T12:48:00.000+03:00

Hemma igen efter den första egentliga veckan på EFÖ, utan några större extra aktiviteter. När jag, efter 1,5 timmes körning parkerade på internatets parkeringsplats och började släpa upp alla nya saker till mitt rum (krävdes fyra varv från bilen till rummet) blev det dags att se en film, som tjejerna hyrt. Det var en helt okej film med Julia Roberts och Dennis Quaid. Vi såg ännu en film på onsdagkväll, En Askungesaga, som jag lånat av J. Den här veckan innebar min första gruppgitarrlektion, gruppspelslektion, fritt ackompanjemang-lektion och framför allt min första privata pianolektion. Förhoppningsvis kommer jag att lära mig nåt under veckan. På schemat fanns även ett antal musikteorilektioner, tonträffning och tonbildning samt första övningen med Chorus Minor, skolans egen kör. Fast jag har inte endast, så att säga, musikaliska ämnen utan även textilslöjd, där jag funderar på att väva en matta eller liknande, fritt skapande och Tro & Etik samt Möt människor i Bibeln. Väldigt, väldigt intressant är alltihop!

På måndag flyttade M till Vasa och hon kom för att kolla in min lya och vice versa. Hon har verkligen sett till att få en mysig liten lägenhet och det är inte så värst långt ifrån mitt internat heller. Tillsammans åkte vi plus ett 5-6 andra från EFÖ till Lutzki, Luthersalens Ungdomsgrupp (alltså SLEF's ungdomssamlingar) på torsdagkväll, för att sjunga, studera Bibeln och be. När EFÖ-gänget kom tillbaka till internatet senare på kvällen var humöret på topp. Vi har upptäckt vår gemensamma passion för sång! Fredagen innebar en något kortare skoldag, men jag åkte inte hem fast jag hade möjlighet, eftersom fyra internatsbor blivit inbjudna på inflyttningsfest/20-årskalas hos två vänner från Evangelicum. Tyvärr blev min tid på festen kort, då jag vill hinna hem till ungdomssamlingen i Zellarn och bilresan hem är inte av det kortaste slaget. Hursomhelst hade jag väldigt roligt på båda hållen.

Hos oss firades villaavslutningen på det traditionella viset. Inbjudna gäster på villan och 79 tända facklor och lyktor, varav en brann upp och en fackla sände upp en 1,5 m hög låga när jag skulle släcka den. Tack och lov hade det regnat tidigare på dagen, så att marken var fuktig. Kvällen var jättetrevlig och vi proppade i oss av den goda maten, precis som vanligt. Hoppas alla andras villaavslutningar blev lika fin och mysig, om inte mer.

Lite senare idag ska jag styra iväg mot Vasa igen och kommer att spendera nästa helg där, eftersom Evangelicum har sin första körweekend för terminen. På EFÖ. Det är första gången jag inte behöver åka buss till en körweekend. Det känns lite speciellt.

Till sist ska jag försöka förklara vad EFÖ egentligen är, för dem som inte riktigt har det på klart. EFÖ är en folkhögskola, som förresten verkat från sin nuvarande plats sedan 1942, även om den funnits på annan ort många år tidigare, där elever av alla åldrar kommer för att spendera ett mellanår, lära sig ett nytt språk eller på annat sätt förbereda sig för en vidare utbildning. Till invandrar-/språklinjen går invandrare som flyttat till Finland, oftast för kärlekens skull, som vill lära sig svenska och finska, så att de kan leva lättare i vårt land. Jag kan tillägga att Frantz Kruger (ni vet, diskuskastaren) gått på EFÖ för bara ett par år sedan, för att lära sig de officiella språken. De andra linjerna (data-, textil och träslöjds- och musiklinjen) kan fungera som mellanår eller förberedning inför framtida studier. Någon egentlig yrkesutbildning får man inte på EFÖ. Det finns flera exempel på människor som gått på EFÖ för att senare fortbilda sig på ett visst område. Den sista linjen, re-kreativa linjen, har en något högre medelålder än de övriga, dit arbetslösa, pensionärer eller människor som helt enkelt bara har lust för det, kommer för att jobba med händerna och röra på sig lite grann. Hoppas jag gett lite mera ljus på vad EFÖ är. För mera information, se Efös hemsida.

Detta blev ett flummigt inlägg, men flum kan också vara bra ibland...
Anyway, take care and God bless!

En ny vardag tar sin form

2007-08-19T15:47:00.000+03:00

Nästan en vecka har gått sedan jag började bo i Vasa in i veckorna. På tisdag åkte jag till min nya skola för att, så att säga, "flytta in" på internatet, men jag hade bara tagit med mig det jag behövde för att klara mig för fyra dagar. De andra mer vana internatsinvånarna fick mig snart att inse att jag faktiskt ska bo på internatet ett helt läsår och inte bara ett par dagar så nu, när jag fortfarande sitter här hemma, har jag packat lite mera med tanke på det.

Hursomhelst ska jag återvända till min redogörelse av den gångna veckan. Efter jag fått min internatsnyckel och min rumsnyckel och gjort mig hemmastadd hade jag redan träffat den person som bor i rummet mittemot mitt. Hon är en väldigt trevlig tysk-finsk flicka, som kan perfekt svenska och vi har redan hunnit lära känna varandra ganska bra. Förutom henne bor även tre andra glada tjejer på min våning, den tredje våningen, varav en är finländare, en är från Thailand och en från Brasilien. På andra våningen bor även fyra andra glada och trevliga flickor och vi har under veckan förstått att vi kommer att ha väldigt kul tillsammans. På tisdagkväll umgicks alla i stort sett på skilda håll, eftersom allt var nytt och det var ju trots allt första kvällen. Jag fick utforska internatet lite mera på egenhand istället. Det finns fyra (eller var det fem?) datorer, varav två fungerar ordentligt, men förhoppningsvis blir de satta i skick inom kort och ett TV-rum, med VHS/DVD och digibox, samt ett sällskapsrum och ett bibliotek på bottenvåningen. På varje våning finns fyra dubbelrum och ett litet kök med spis, mikro, kylskåp, kaffekokare och brödrost. Dessutom finns två bord med stolar och tre fåtöljer. Att bo på EFÖ:s internat var nog det bästa beslutet för mig. Jag bor ensam i ett dubbelrum, vilket de flesta andra också gör, och det betyder att jag har två sängar, två skrivbord, två hyllor, tre klädskåp och en fåtölj i mitt rum och en egen wc med dusch. Allt är i gott skick och internatet känns fräscht och nytt.

Första dagen på EFÖ började kl. 10 med en samling i festsalen. Rektorn höll en liten inledning, som tolkades till engelska och sedan presenterades personalen på skolan innan det var dags att presentera eleverna. Det var inte farligare än att lärarna för respektive linje ropade upp varje elev och delade ut en namnbricka åt denne. Efteråt guidades vi runt i skolan av vår linjelärare och fick sedan plocka ihop vårt schema och lite senare hade vi en namnlek ute på gräsmattan för att lära oss namnen på de ca. 70 eleverna. Linjerna i år är inte stora; re-kreativa linjen har endast 3 elever, datalinjen och textil- och träslöjdslinjen har 4 elever vardera och musiklinjen har 8 elever, medan invandrarlinjen har hela 41 elever. Första dagen var väldigt skojig och gemenskapen var fin enda från början. Automatiskt lärde jag känna de elever jag kommer att umgås med mest ganska snabbt. På kvällen tog M och jag en uppfriskande och skön promenad i området omkring skolan och när vi kom tillbaka satt hela flickgänget i sällskapsrummet en stund innan var och en gick upp till sina egna rum.

Torsdagen innebar en morgonsamling innehållande en andakt, något som äger rum varje dag, och sedan samlades musiklinjen för första gången för att lära känna varandra lite bättre. Lite senare hade jag även min första lektion i musikteori. Efter lunchen hoppade snart hela skolan in i en buss, som skulle ta oss på en två timmars guidning i Vasa. Meningen var att vi skulle ha en picknick vid Replotbron, men vädret visade sig inte från sin bästa sida, så det blev picknick på skolan efteråt istället. Bussturen var väldigt rolig, med fina diskussioner och det piggade upp stämningen för resten av dagen. B och jag bestämde oss för åka och hyra en film och på samma gång köpte B ett bonuskort. Filmen Wicker Park, med Josh Hartnett i den ena huvudrollen, var väldigt intressant och speciell. Helt klart värd att ses någon gång. Vi sju flickor bestämde oss för att försöka hyra en film per vecka.

Fredagen gav den första inblicken i en normal skoldag på EFÖ med väckning kl. 7:30 och första lektionen (musikteori 1 och tonträffning 1) kl. 8:30, innan morgonsamlingen 45 minuter senare. Efteråt fick vi information och hälsovården på skolan och sedan deltog jag i min första, och antagligen enda, datagrundkurs-lektion. Anledningen till att jag valt kursen var att jag inte är van vid Macintosh, vilket är det enda datormärket som skolan och internatet har, och trodde att jag skulle behöva den, men kursen är på nybörjarnivå och jag känner att jag kanske är på en lite högre nivå än så. Efter lektionen i Allmän musikkunskap åkte jag hem, eftersom min sista lektion den dagen inhiberades.

När jag nu har sett hur vardagen på EFÖ kommer att bli, så känner jag mig ganska säker på att det här var det rätta beslutet för mig. Stämningen på skolan är underbar, vi hälsar på varandra, fastän vi kanske inte känner varandra och alla är accepterade. Lärarna är hur gulliga och trevliga som helst och om internatslivet fortsätter som det börjat ser det här året ut att bli ett toppen EFÖ-år. Det enda problemet är att jag saknar en egen dator. Vi får se om min innerliga önskan att köpa en bärbar blir sann, eller inte...

Så småningom styr bilen iväg igen med destinationen Vasa, för en ny vecka och förmodligen händelserik vecka på EFÖ.

Dags att komma ikapp!

2007-08-13T12:36:00.000+03:00

Nä, nu får det allt vara nog! Så här kan jag bara inte ha det! Jag vill att min blogg, som nu är väldigt, väldigt dåligt informerad, ska vara på ungefär samma våglängd som jag är just nu. För att det ska bli möjligt måste jag skriva ner alla de större och mindre händelser som skett i mitt liv sedan min senaste uppdatering. Det värsta är bara att en del tyvärr redan fallit i glömska. Det är ju ändå ungefär en månad, som inte berättats om och jag är en sådan människa, som kräver att saker och ting ska beskrivas i rätt ordningsföljd.

Varning för osammanhängande inlägg!

Scrolla neråt på egen risk!

Efter ungdomarnas övernattning på församlingshemmet den 7.7 fortsatte min vardag av slit och stånkande över lovsångshäftet som mitt sommarjobb vid församlingen kretsade kring. Jag kopierade, rev sönder några papper och kopierade lite till och efter ett pappersinköp på stan en dag och planering av pärmen så var häftet äntligen klart i början av augusti. Det var även då som min arbetspraktik avslutades för denna gång. Ackompanjemangshäftet får bli ett framtida projekt/problem. Hursomhelst trivdes jag väldigt bra med mitt sommarjobb och alla kolleger var hur trevliga som helst.

Under tiden jag sommarjobbade hann jag även titta in en dag på familjelägret, som hölls på Klippan 12-15.7. Jag fick följa med en del av familjen S. för att besöka lägret på lördagen och det var väldigt roligt. Vi fick delta i ett bibelstudium och en sångstund och jag fick iaktta konstruktionen av en kenyansk hydda. Temat för årets familjeläger var nämligen "Hakuna Matata-I Guds hand". På lördagkväll deltog vi även i den kenyanska marknaden på Klippans torg och vi hade hand om ett eget stånd, där man fick tillverka kenyanska arm- och halsband.

På söndag, veckan därpå, hade vi avskedskaffe för Robert och Heli Ojala, som nu har flyttat till Åbo med familjen. Meningen var att ungdomarna skulle ha hand om serveringen, men det var en lite besvärlig tidpunkt, så det var en del andra som fick hjälpa till. Det överräcktes tackgåvor till familjen och tal hölls. Åh, vad jag kommer att sakna dem. De har varit en frisk fläkt, inte bara i Terjärv, utan i hela Kronoby, och den som påstår något annat får nog tänka efter lite till. För oss ungdomar har de betytt speciellt mycket och det är inte roligt att de nu har flyttat härifrån och knappast återvänder annat än möjligen på besök.

27-29.7 deltog jag, tillsammans med M. och S., till min stora glädje, i ungdomslägret på Klippan. Huvudtalare var Stig-Olof Fernström. Vi tre flickor bestämde oss för att ta ett dopp i havet innan lägret började och det var väldigt skönt. Under lägret spelade vi volleyboll, lekte lekar, klättrade på limsabackar eller satt kring brasan. Vi hade även grillfest och andakt på stranden. Lägret var jättekul, speciellt sista kvällen då vi hade ett väldigt vackert och skönt bön och lovsångstillfälle i kyrkan, även om vädret inte visade sig från sin bästa sida direkt.

Årets missionsfest arrangerades i år i Nagu 3-5.8 och Evangelicum åkte ner med egen buss. Den här resan var förmodligen sista gången jag fungerade som bussledare, så nu är det någon annan som får ta över betalningen. Bussen startade från Terjärv och åkte iväg mot Vasa, medan passagerare plockades upp på vägen. Från Vasa började sedan själva resan ner mot Nagu, med en paus i Björneborg. Nagu ligger på en ö i skärgården, så vi fick åka över med färja. Så klart kunde ingen hållas i bussen under den korta färjturen, utan alla sprang ur bussen med kamerorna i högsta hugg. Vi såg förmodligen ut som värsta turister! Nagu är verkligen en vacker plats, åtminstone gav det lilla jag fick se av samhället ett sådant intryck. Speciellt hamnen och de stora, gamla husen gav en mysig stämning. Vi kom fram i Nagu under fredagens kvällsmöte och satte oss ner på gräset utanför kyrkan. När mötet och de som suttit inne i kyrkan gick ut förstod de genast att ungdomskören anlänt, eftersom medelåldern sjunkit en del. Efter kvällsteet tågade ungdomarna iväg till Framnäs, ungdomslokalen i Nagu, där maten serverades dagtid och nattcafét hölls på kvällen/natten. Vi spelade biljard, pratade, skrattade och hade en andakt delvis på stranden. Så småningom gick vi tillbaka till massinkvarteringen på högstadiet fanns. Nästa dag innebar bibelstudium, lunch, Evangelicums utomhuskonsert i hamnen, sångstund för missionen och kvällsmöte, där vi också medverkade. Precis som kvällen innan gick vi sedan till Framnäs för en grillkväll. På söndag hölls bibelstudium och högmässa och sedan packade vi in oss i bussen igen och styrde iväg hemåt mot gamla, trogna Pampas. Bussresan hem var otroligt rolig och gemenskapen var underbar. Vi sjöng, skrattade och pratade. Omkring kl. 22 var jag hemma igen, trött men lycklig.

I tisdags åkte ett litet gäng flickor iväg till en strand i Vexala för att simma och sola och äta glass i Nykarleby och onsdagen gick åt att gå på stan tillsammans med M. innan filmen började på BioRex lite senare. På torsdag försvann familjen på "hemlig resa" och slösade bort kilometrar och pengar. Jag köpte bland annat en väldigt efterlängtad bok, som jag sedan sträckläste enda till lördagkväll, då jag äntligen, efter många fällda tårar, kunde lägga ner boken efter dess första genomläsning. En längre paus hade jag dock på fredagkväll, när ungdomarna hade öppet hus i Zellarn, den första för i höst.

Höst, ja. Det är väl kanske inte höst ännu, men det känns lite så för mig, eftersom EFÖ öppnar sina dörrar för mig och många andra på onsdag. Jag tänker ändå bli Vasabo dagen före, när jag flyttar in på internatet imorgon. Det ska bli spännande att börja ett nytt skede av sitt liv, fast jag är nog lite nervös, det må medges. Men vad händer med vännerna, speciellt dem som inte ska bo i samma stad som jag? Hur ska vi hålla kontakten? Jag kommer att sakna er alla!

Nu känner jag mig så uttömd att jag nästan får huvudvärk. Bäst att sluta när det känns som värst!
God bless!

Vad skall jag bli när jag blir stor? del 2

2007-07-17T19:16:00.000+03:00

Svaret på frågan vet jag fortfarande inte, men en sak vet jag; under nästa läsår kommer jag åtminstone inte att börja studera till klasslärare. Istället ser det ut som om Efö kommer att ha min dagliga närvaro en tid framöver. Det ska bli spännande!

Vad skall jag bli när jag blir stor? del 1

2007-07-16T23:53:00.000+03:00

Det är en fråga som barn ofta ställer till sig själva och andra, men nu har den tiden kommit då man borde veta svaret på frågan. Eller vet vi någonsin det? Blir vi någonsin stora? Visst tänkte jag på den här frågan för någon månad sedan, då ansökningarna till fortsatta studier skulle skickas in, men aldrig har det kännts mer på allvar, som det gör nu, när människa efter människa får det där spännande kuvertet i postlådan. Kuvertet som stänger eller håller en dörr öppen för en möjlig framtid på det området. Hos mig har inget sådant kuvert kommit på posten ännu, men jag väntar spänning på det där enda som ska komma, förhoppningsvis imorgon. Då bestäms till sist min framtid. Åtminstone den närmaste framtiden.

På Dig min Gud förtröstar jag
när oro skymmer min morgondag.
För jag vet Du är trofast emot mig.
När svårigheter omger mig, så är jag ändå trygg hos Dig
för jag vet att Du aldrig lämnar mig.
Är det natt eller dag, Herre, på Dig förtröstar jag.
Gud, Du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos Dig.
Du är densamme igår och idag och i evighet.
Du är min framtids säkra grund,
Du som står fast vid Ditt förbund.
Min klippa är Du, allsmäktig Gud, jag ärar Dig.

"Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett. Idag hjälper Herren."

By the way, svara gärna på enkäten till höger!

Gäsp!

2007-07-08T17:23:00.000+03:00

För ungefär fem timmar sedan kom jag hem från församlingshemmet, där 11 ungdomar tillbringat den senaste natten. Sammanlagt var vi 16 ungdomar, som under någon tid spenderade ett par timmar tillsammans, men av dem var det ett antal som hellre ville sova hemma. Hursomhelst, så har ungdomarna äntligen fått ha sitt "nattsudd" som vi gnällt om sedan i höstas. Roligt hade vi verkligen! :D Väldigt speciellt var det när våra pizzaplaner gick i kras (KotiPizza hade stängt en kvart tidigare), så att hela gänget på 14 st gick till Grilln och beställde mat. En halvtimme senare gick, eller rättare sagt sprang, vi tillbaka till församlingshemmet för att mumsa i oss lite ordentlig, efterlängtad mat. Senare spelade vi spel, hade kvällsprogram och en fin ljusandakt innan vi så småningom hittade en bädd att sova på. Jag minns att klockan närmade sig fyra innan jag själv svävade in i drömmarnas land...
Nästa morgon vaknade vi kl. 9, för att äta frukost och packa ihop alla saker innan vi traskade över till kyrkan för gudstjänst. Efteråt packades det allra sista ihop, innan alla åkte hem till sist. Det blev en kort, men kraftig övernattning på församlingshemmet.